Allt är absolut relativt

Det pratas mycket inkomstklyftor för närvarande. Globalt uppvisar dessa två motstridiga trender. Å ena sidan krymper de mellan länder, å andra sidan växer de inom länder. Särskilt i Sverige, som i utgångsläget haft små inkomstskillnader i befolkningen, är ökningen av klyftorna markant. Ska vi vara oroliga?

Begreppen fattigdom och inkomstskillnader är komplexa och att diskutera dem kräver att man kan hålla två tankar i huvudet på samma gång. Det finns nämligen absolut fattigdom och relativ fattigdom.

Under lång tid har allt fler fått det allt bättre. Andelen absolut fattiga i Sverige* har minskat från 8 procent till knappt 4 procent sedan mitten av 1990-talet. Alltså en halvering.  Detta är lugnande.

Men visst spelar det också roll hur andra har det. Om jag får en liten inkomstförbättring, medan mina grannar får en mycket större, har jag blivit fattigare i relativa termer. Mellan 1995 och 2013 ökade den relativa fattigdomen från 7,3 procent till 14,1 procent.** Nära nog en fördubbling. Det är oroande.

Samtidigt som fler har fått det bättre, har skillnaderna mellan grupper ökat. Jämlikheten mäts med den så kallade Ginikoefficienten. Den är noll i ett samhälle där alla tjänar lika mycket. Vid total ojämlikhet – om en individ tjänar alla pengar  är den ett. I Sverige har koefficienten stigit från 0,21 till 0,27 mellan 1995 och 2011. Från att ha tillhört länder med minst skillnader, börjar vi nu närma oss EU-snittet, men har en bit kvar till OECD-områdets 0,32.

Ekonomerna Richard Ball och Kateryna Chernova beskrev 2007 i en artikel i Social Indicators Research att både absolut och relativ inkomst har ett positivt samband med lycka och välbefinnande, men att förändringar i relativ inkomst betyder mycket mer än de i absolut inkomst. Även motsatsen gäller: vi verkar störas mer av att bli relativt fattiga än absolut fattiga.

Vad beror de ökande klyftorna på? Medan den relativa fattigdomen har varit stabil bland förvärvsarbetande, har de som saknar sysselsättning fått det sämre i relativ bemärkelse. Bland icke-förvärvsarbetande är 40 procent relativt fattiga. Deras inkomstutveckling har inte hängt med den allmänna löne- och prisutvecklingen. Troligt är att transfereringarna är mindre omfördelande idag än vad de var före finans- och fastighetskrisen i början av 1990-talet. Att ginikoefficienten har stigit kan också bero på att de med höga inkomster har fått det bättre. Kapitalvinster, inte minst från heta börser, bonusar och husförsäljningar till upptrissade priser, spelar in.

En ökad relativ fattigdom borde få ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser. Den ekonomiska effektiviteten (läs tillväxten) hämmas, många människors välbefinnande minskar och politiken blir sannolikt mer inkomstutjämnande. Det gäller främst att se till att arbetsmarknaden fungerar väl så att behovet av transfereringar minskar, och att inte pensionssystemet förstärker inkomstklyftorna.

I debatten är det mest inkomstklyftor som står i fokus, men dessa är alltjämt ganska små i Sverige. Minst lika relevant vore att diskutera förmögenhetsklyftorna. De är sedan länge stora och fortsätter att stiga. De tio rikaste procenten äger två tredjedelar av den samlade privata nettoförmögenheten, enligt skattningar av Uppsalaekonomerna Daniel Waldenström och Jacob Lundberg. Ginikoefficienten för nettoförmögenheten har stigit till hela 0,95.

Som policyrespons frestas man som akademiker och ekonom att föreslå en ny, högre och progressiv fastighetsskatt istället för dagens beskedliga fastighetsavgift. Men det är väl knappast något som väljarna gillar, och därför inte heller politikerna. Då är det enklare att debattera och försöka åtgärda växande inkomstklyftor, trots att de fortfarande är rätt små.

*Hushåll i absolut fattigdom har en disponibel inkomst som är mindre än 60 procent av medianvärdet av 1995 års prisjusterade inkomst.

** Relativ fattigdom är andelen personer som lever i hushåll med disponibel inkomst som är mindre än 60 procent av medianvärdet av alla individer ett givet år.