Älskade extrapriser

Säkert är det ett ålderstecken: sedan några år läser jag emellanåt den lokala gratistidning som kommer i brevlådan varje vecka. Där får jag veta sådant som att barnens favoritfontän i parken stängs av eftersom den för oväsen, att en ny cykelbana på 1,5 kilometer kostade 58 miljoner kronor eller att några hus i trakten från 1800-talets senare hälft rivs och ersätts med en modernistisk låda i stål och tonat glas. Detta då »staden ständigt måste utvecklas i samklang med den moderna, urbana människan som har andra behov. Det kräver nya helhetskoncept där man kan bo, arbeta eller bara umgås i en unik, internationell atmosfär med gott om utrymme för spännande möten«.

Men nu till det verkligt pinsamma. Jag sneglar även på annonserna, i synnerhet de stora och mycket fula – men iögonfallande – helsidorna från Ica, Hemköp och Coop. Där saluförs veckans »prisbomber«, »jätteklipp« och »medlemserbjudanden«. För vem kan motstå mozzarella för 5 kronor, cocktailtomater för en tia eller två stora Ramlösa för 18 plus pant? Inte jag i alla fall.

Lika bra att säga som det är: jag älskar extrapriser! Att jag är utbildad på Handelshögskolan med inriktning på beteendevetenskaplig marknadsföring spelar ingen roll. Jag kan ändå inte motstå ett störtställ med tre burkar majskorn för 12 kronor, oavsett om jag tycker om majs eller inte. Den går alltid åt!

Mina barn driver med mig för defekten, men vad hjälper det? Det är en sorts beroende. Fast jag kan inte påstå att den plågar mig och – framför allt – jag skyller inte min last på någon annan. Visst förstår jag att Ica och Coop vill dra mig till butiken så att de kan sälja frukostflingor, wc-ankor, isterband och annat jag behöver till fullpris, när jag ändå är där. Det har aldrig fallit mig in att tänka att de luras. Det behöver de inte – jag lurar ju mig själv att varje köp med röd lapp är en jackpott.

Och då har vi kommit dit jag ville. Med jämna och ganska korta mellanrum rapporterar medierna att bostadsmäklare använder så kallade lockpriser, alltså att de anger ett för lågt pris i annonsen för att locka många spekulanter och sedan trissa upp priset genom budgivning. Undertonen är alltid moraliserande. Exempelvis hade Ekot ett inslag förra veckan under rubriken »Fortsatta problem med lockpriser på bostäder«. Där fick vi lära oss att fenomenet finns kvar »trots att det har kritiserats i många år«. I Stockholmsområdet hamnar slutpriset i snitt 16 procent över utgångspriset.

En presschef på en större mäklarfirma visar i reportaget ingen tillstymmelse till att ifrågasätta premisserna. Geschwint drar han på tagelskjortan och därmed skulden för en hel branschs förmenta försyndelser. »Det är något som vi gärna vill komma ifrån och det är varken bra för säljare, köpare eller mäklare«, säger han. Man anar att han insåg att det var lönlöst att sprattla emot.

Dramaturgin var uppgjord. Presschefen hade en roll att spela. Han följde bara manus.

Fast vad menar karln? Hur kan det vara dåligt för säljaren och mäklaren om det är stort intresse för ett objekt? Och om slutpriset blir högre än vad de räknade med?

Att det kan vara dåligt för köparen är lättare att begripa, men ska vi verkligen tycka synd om hen? Ingen tvingas att delta i en budgivning mot sin vilja. När ska public service – och stora delar av resten av medierna, för den delen – börja behandla myndiga svenskar som får köra bil, skaffa barn, ta ett glas vin, välja pensionsfonder och deklarera, som vuxna människor som också kan köpa ett hus utan myndigheters inblandning?

Om mäklarna ska sluta med lockpriser måste Ica och Coop i rimlighetens namn sluta med extrapriser. Vilken fasansfull tanke.