Är vi säkra på att kapitalismen överlever det här?

Sista veckorna är det som inte bara vårljuset återvänt. Det är även något med den politiska debatten. Är det inte som om vi trätt in i en annan tideräkning? Kulturkriget är slut. Nu är det ekonomisk kris och de frågor som dominerat totalt sedan hösten 2015 – invandringen, kriminaliteten och tusen och en av kulturkrigets små variationer på givet tema – känns lite off. De känns länge sen. KD:s partisekreterare Johan Ingerö fick gå på dagen, kanske även det ett tecken i tiden på att det är nya tider nu. Nytt debattklimat. 

Nu är det ekonomi för hela slanten. Det räcker inte att vifta med en falukorv, folk vill ha råd att köpa den också. Jag har sett LO:s chefsekonom Laura Hartman oftare i tidningarna på en och en halv månad än jag sett henne och hennes företrädare sammanlagt på de sju åren dessförinnan.  

Ekonomerna är tillbaka. Förra året var det uniformerade generaler som berättade om olika frontavsnitt i Rysslands vedervärdiga anfallskrig mot Ukraina. Kriget går på, men nu har kriget spillt över i ekonomisk kris. Nu senast med den schweiziska storbanken Credit Suisse, som över en helg nationaliserades. Bara en sån sak. Veckan innan började bankkrisen i Silicon Valley Bank i USA, som liksom ett par banker till i USA togs över av staten. President Joe Biden började direkt tala om konsekvenser för bankdirektörerna. Det har vi inte sett än, men Joe Biden är ju "riktig politik", där hans kollega Barack Obama ofta var fast i "identitetspolitiken". Barack Obama tillträdde under den förra finanskrisen och sjösatte ett enormt krispaket på 1 700 miljarder dollar för att rädda bankerna. Men mycket av pengarna gick direkt in i banksektorn som garantier och billiga krediter. Talet om ansvarsutkrävande för Wall street förblev tomt prat. 

Den amerikanske författaren och kolumnisten Thomas Frank berättade vid ett seminarium i Stockholm om en scen som formade det efterföljande decenniet. Det nyvalde president Barack Obama tar emot representanter för Wall street i Vita huset. De ser påtagligt oroliga ut. Nervösa som skolgossar. Han hade just vunnit en jordskredsseger. Vreden kokade i det amerikanska samhället. Han hade ett starkt mandat att kräva mycket stor förändring. Vad skulle han föreslå? Straffskatter? Statligt ägande? Dela upp bankdelen och finansspekulationen som F. D. Roosevelt gjorde på 1930-talet med Glass-Steagall-lagen? En lag som upphävdes i slutet av 90-talet av Bill Clinton, vilket skapade grogrunden för 2008 års finanskris. 

Några timmar senare kommer bankdirektörerna ut. De skiner som solar allihopa. Allt skulle bara rulla på som tidigare. Obama plockade in tunga finanshajar som rådgivare i finansfrågor. Han lät cirkusen rulla vidare.  

Tills nu. 

Egentligen är den krasch vi nu ser det som såddes vid den förra finanskrisen och som upprätthållits i femton år med låga räntor och kvalitativa lättnader. Ett groteskt banksystem har skapat en ekonomi som lösgjort sig från marken och den reala ekonomin och driver på ojämlikhet. 

Exakt allt Joe Biden nu gör är en spegling av det Barack Obama inte gjorde under sina åtta år i Vita huset. Därför de massiva investeringarna i klimat och välfärd. Ska man ge ultrahögern och Trump en match kan det inte bara vara – ja – identitetspolitik, det måste till realpolitik och klasspolitik. 

Det är därför jag tror den här finanskrisen och inflationskrisen kommer bli den globala vänsterns ideologiska återkomst. 2008 var alla tagna på sängen. Då fanns inte idéer och samhällskritik i omlopp. Den nyliberala revolutionen var ohotad. Sedan kom Richard Wilkinson och Kate Picketts Jämlikhetsanden, Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet och en omfattande analys. Ojämlikheten skenar och varje månad kommer siffror som visar att Sverige är ett av de länder som har de snabbast växande klyftorna. Ser vi till förmögenheter tillhör vi de mest ojämlika länderna. Klimatkrisen är i dag i allas medvetande, inget eventuellt långt fram, utan här och nu i rekordvärmen, som gör att man inte kan åka ut i Europa på somrarna även om man har råd, i bränder, rekordregn och farligt väder. Folk fattar det och den kris som nu kommer ställer krav på stor förändring. 

Vänstern är redo att flytta fram positionerna och försvara vanliga människors intressen mot en ekonomisk elit som satt oss i skiten. Blir det så? Det kan säkert fuckas upp, det är det troligaste. Men om den politiska vänstern vill kan man vinna det här. 

Läs även: Smisk och svältkultur: Sveriges nya ekonomiska politik

Läs även: En sista svensk insats: Erdogan-bakelsen