Att sila mygg

Sjukvårdsföretaget Capio ska till börsen och trotsar därmed alla dem som vill sätta stopp för vinster i välfärden. Det kan vid en första anblick framstå som att ägarna, riskkapitalbolagen Nordic Capital och Apax Partners, har tappat förståndet. Hur ska de kunna notera ett bolag när politikerna utreder förslag om att begränsa vinsterna?

Men räkna med att de vet vad de håller på med. Och räkna med att noteringen blir en framgång. Att Jonas Sjöstedt skriver på Dagens Industris debattsida att ägarnas löften om framtida vinster inte kommer att infrias, lär inte räcka för att skrämma bort investerarna. Sjukhustjänster är framtidstjänster. Ju längre vi lever, desto sjukare blir vi. En mer angenäm trend än så går knappast att hitta för den som vill äga aktier i en tillväxtbransch. Visst kommer en och annan att dra sig för att ta den politiska risk som ägande i välfärdsföretag innebär, men många fler lär vilja teckna.

Att just Capio, som driver S:t Görans sjukhus i Stockholm, Lundby sjukhus i Göteborg och ett antal specialistkliniker och vårdcentraler, är först ut har flera förklaringar. Dels har Nordic Capital ägt Capio så länge att det är dags att sälja, men lika viktigt är att Capio är ett av de mer hyllade välfärdsföretagen. En rapport från Hälso- och sjukvårdsförvaltningen från april i år, som jämför S:t Göran, Danderyd och Södersjukhuset, visar att S:t Göran har lägst kostnad för att producera vård och mer nöjda medarbetare och patienter. Och för primärvården i allmänhet har privatiseringen haft vissa positiva effekter, enligt en annan rapport, »Konkurrensens konsekvenser« från SNS.

Vård- och omsorgssektorerna är också mer skonade från kritik än skolan. »Ha is i magen«, lär en rosévinsdrickande socialdemokrat ha lovat en minglande riskkapitalist i Almedalen förra sommaren. Man kan förstås fråga sig vad ett sånt löfte är värt, men företagare inom sektorn hörs allt oftare säga att politikerna framför allt är ute efter att få till förändringar i skolan.

För Capios del är vinstbegränsningar egentligen inte något större problem. Capio har verksamhet i fyra länder, nästan hälften av omsättningen kommer från utlandet och en ännu större andel av vinsten. Bolaget skulle därmed inte drabbas lika hårt som en del andra om det blev allvar av vinstbegränsningarna. Att Capio är multinationellt gör också att de kan fördela kostnader på olika länder. Införs vinstbegränsningar i de svenska verksamheterna lär de enheterna få ta en större andel av de totala kostnaderna. Vinsterna plockas ut någon annanstans. Den fördelen har de stora företagen.

Med den politiska risken minimerad kan en notering på många sätt gynna Capio, men även andra välfärdsföretag. Med bolaget på börsen kan Capio göra tydligt vilka effekter vinstbegränsningarna får – om de vill. Motståndet lär också bli mer högljutt om bolaget har många aktieägare.

Om så är fallet kan man fråga sig om regeringen – eller egentligen socialdemokraterna – tycker att det är värt att bråka med näringslivet. SNS-rapporten visade inte på några tydliga positiva effekter av att välfärden konkurrensutsatts. Men den visade inte heller att saker blivit sämre, i synnerhet inte inom vården. Därför är det troligare att regeringen inför ett system för skärpt kontroll.

Med den pågående debatten har regeringen, med allra största sannolikhet, lyckats skrämma bort riskkapitalisterna från branschen. Få av dem lär vilja lägga sin framtid i politikernas händer igen. Med börsen följer ökad genomlysning och transparens, ett ansvar att informera såväl stora som små ägare. Därtill är avkastningskraven lägre. Införs en stärkt kvalitetskontroll har politikerna därmed på många sätt fått som de vill.