Bakåtpass till Björklund

Den har bara börjat, kapplöpningen mot 2014 och en valrörelse där jobben sägs bli den avgörande frågan. Och då framför allt jobben för de unga. Ingen politiker, inget parti, ingen allians vill utpekas som skyldig till att en hel generation går förlorad.

I dag, med rekordhöga 22,9 procents arbetslöshet (SCB) bland dem mellan 15 och 24 år, verkar det finnas fritt spelrum för alla insatser som ska dämpa de höga talen.

I helgen jublade fp-ledaren och utbildningsministern Jan Björklund över förslaget från partikollegan och kommunalrådet i Sollentuna, Lennart Gabrielsson, som vill att de under 25 år ska få motsvarande 75 procent av ingångslönen som förhandlats fram av arbetsgivare och fackförbund.

Anders Borg och Svenskt Näringsliv är andra som tror på idén och pekar på att tröskeln för att ta sig in på arbetsmarknaden, särskilt för unga, är för hög tack vare de höga lägstalönerna och rigida arbetsrättsliga regler.

Fack och s-, v- och mp-märkta politiker säger lika bestämt nej och hänvisar bland annat till att sänkta lönenivåer minskar efterfrågan och därmed antalet arbetstillfällen.

Dags att gå tillbaka till grundfrågorna: Får unga lika mycket betalt som äldre? Ger sänkta ungdomslöner någon effekt att räkna med? Är minimilönerna för höga i Sverige?

Redan i dag är det billigare att anställa unga som inte fyllt 26 år. För dem behöver arbetsgivaren bara betala 15,49 procent i sociala avgifter, jämfört med ordinarie 31,42 procent. I princip en halvering alltså sedan förändringen genomfördes 2009.

På kort sikt har denna minskade arbetskostnad lett till ökade vinster, lägre priser, något högre bruttolöner och att fler företag har haft kvar personal i väntan på att konjunkturen ska ta fart igen medan den offentliga sektorn har hållit igen på neddragningarna. Men effekten på sysselsättningen för unga är mycket osäker på lång sikt. Allt enligt en rapport från den ekonomiska avdelningen på finansdepartementet (april 2011). Samtidigt påpekar Finanspolitiska rådet (maj 2009) att sänkningen av de sociala avgifterna för unga »antagligen förbättrat ungdomars situation på arbetsmarknaden« men att den övervägande majoriteteten av dem som omfamnas av nedsättningen skulle vara sysselsatta ändå. Därför har reformen »inte varit speciellt kostnadseffektiv«. I Långtidsutredningen 2011 konstateras att »de empiriska resultaten hittills har varit en stor besvikelse ur ett sysselsättningsperspektiv«, när det gäller effekterna av de riktade sänkningarna av arbetsgivaravgifter.

Handels samt Hotell- och restaurangfacket, som verkar i två branscher med en hög andel unga, tittade närmare på effekten av reformen. Studien (2010) visade att andelen unga som arbetar till och med minskade.

Internationellt sett ligger de svenska lägstalönerna högt, tillsammans med övriga nordiska länder, enligt OECD. Organisationen visar också att det inte går att dra slutsatsen att höga lägstalöner ger högre sysselsättning. En LO-rapport (maj 2011) visar visserligen att höga lägstalöner »kan skapa problem« för unga att hitta jobb men visar, också med stöd av OECD, att den höga lönenivån är en »begränsad orsak« till varför Sverige, också vid en internationell jämförelse, ligger i topp.

Så vad är då det effektiva vapnet i kampen mot ungdomsarbetslöshet? I de försök som gjorts för att utvärdera sänkta sociala avgifter (och därmed billigare arbetskraft för arbetsgivaren) och att jämföra de relativt sett höga svenska ingångslönerna understryks den bristande forskningen och empirin som finns i dag. Effekterna är alltså svåra att bedöma. Svaret blir i stället ett bestämt vet inte.

Men. En viktig insats lyfter de flesta fram – här med stöd från forskning – som helt avgörande. Utbildning. Med var femte elev som inte klarat gymnasiet finns det en hel del att göra. Frågan är tillbaka på Jan Björklunds bord.