Bakom alla bråk

Han lämnade lägenheten tidigt, hade gått vaken sedan gryningen som vanligt. Han hann vrida på argumenten en gång till i kylan.

Det var ett par hundra meters promenad. 450 000 medlemmar på 12 500 arbetsplatser hade han bakom sig i backen ner mot LO-borgen. När han satte sig vid mötesbordet hade han nästan bestämt sig.

De resonerade, men läget var tydligt. Alla ville ha en stor kvinnopott utom han, IF Metall-basen, som reserverade sig.

Enade skulle LO-förbunden stå inför avtalsrörelsen nästa år, söndrade kom de ut från det extrainkallade styrelsemötet.

– Jag måste kunna se mina medlemmar i ögonen, sa han.

Han är inte färgstark, knappast grå, möjligen lite beige. Han gillar Modo, Ulf Lundell och fläskpannkaka. Sexton år som svetsare av underreden till lok på Hägglunds i Örnsköldsvik, och sedan elva som fackman i Stockholm. Sitter i socialdemokraternas högsta ledning. Kallar sin företrädare endast vid efternamn.

– Man såg ju hur Johnsson hade det, att det var hårt, kan han säga om Göran Johnsson, som lämnade över ordförandeklubban till honom för ett år sedan.

Nu är det Stefan Löfvén, 49, som har det hårt. Avtalsrörelsen skälver efter mötet i måndags morse. Journalisterna skriver att LO är vingbrutet utan stora, starka IF Metall.

Med start i januari ska 500 olika avtal omförhandlas. 2,8 miljoner människor, mer än 60 procent av den arbetande befolkningen, ska få nya löner. För många har avtalsrörelsen större ekonomisk betydelse än riksdagsvalet.

Men den nya striden i LO visar att avtalsrörelsen inte består av en konflikt. Det är ett nät av olika lojaliteter och strider.

1. Fack mot arbetsgivare

Den första konflikten är den klassiska, löntagare mot arbetsgivarna. LO krävde i måndags att de flesta av deras medlemmar får en höjning på minst 825 kronor i månaden, 3,9 procents lyft. Kvinnor med lön under 20 000 kronor ska få ytterligare hundralappar från en kvinnopott. De med de lägsta lönerna ska få ännu mer, minst 910 kronor.

Ett par av Svenskt Näringslivs förbund svarade direkt att satsningen på de lägsta lönerna var för hög. Där kommer striden stå. Svenskt Näringsliv vill ha låga ingångslöner. Det skapar fler jobb, menar de.

2. Arbetare mot tjänstemän

Den andra konflikten står mellan facken. Tjänstemännen står mot arbetarna, TCO och Saco mot LO. Löneklyftorna mellan pappersvändarna och dem på golvet ökar. Under förra året fick arbetare i privat sektor upp sin lön med 2,8 procent medan tjänstemännens ökade med 3,5 procent, enligt Statistiska centralbyrån, SCB. Här slåss de stora facken mot varandra i stället för mot arbetsgivarna.

3. Kvinnor mot män

Den tredje konflikten splittrar facken ytterligare. Det är den som Stefan Löfvén befäste i veckan, den mellan kvinnor och män.

Män tjänar sju procent mer än kvinnor i genomsnitt, enligt SCB. Det motsvarar 1 000 kronor i veckan och gäller även om man tar hänsyn till ålder och utbildning.

Redan i förra avtalsrörelsen 2004 var höjda kvinnolöner ett av LO:s huvudkrav. Nu skapar tekniken oenighet.

De branscher som har högst andel kvinnor får mest pengar från kvinnopotten. IF Metalls tvätterier har 60 procent kvinnor, Kommunal uppemot 80 procent. Därför vill Kommunal och Handels ha mycket pengar i kvinnopotten, medan IF Metall och i viss mån de andra industriförbunden vill satsa mer på att höja de lägsta lönerna generellt.

4. Bransch mot bransch

Den fjärde konflikten bygger också på förbundens makt. Förhandlingarna och avtalen sluts på förbundsnivå, inte centralt mellan LO och Svenskt Näringsliv. Det gör att det alltmer blir en kamp mellan olika branscher.

I industrin, som har högre vinstmarginaler än på 25 år, har sex fackförbund ett intimt samarbete i organisationen Facken inom industrin för att få ta del av pengarullningen.

Tjänstemanna-arbetar-konflikten sätts helt åt sidan.

Här slåss Stefan Löfvéns LO-svetsare tillsammans med TCO-ingenjörerna för att industrin ska få den högsta löneutvecklingen. Både arbetsgivare och andra branschers fack är fiende.
Senast Metall inte kom överens med LO om lönekraven var i början av 1980-talet. Då havererade avtalsrörelsen och de centrala förhandlingarna mellan LO och dåvarande Saf upphörde. Men Stefan Löfvén tycker inte att det finns några likheter med dagens situation.
– Det där på 80-talet var väldigt länge sedan, säger han bara.

Samtidigt kan konsekvenserna av hans reservation bli stora. Om LO-förbunden är oeniga och börjar hetsa varandra med allt högre bud ökar risken för att Riksbanken höjer räntan. Då blir det också svårare för facken att hålla enad front mot den borgerliga regeringen, som både vill ändra a-kassan och hålla nere ingångslönerna.

Innan alla avtal är färdiga nästa höst lär det komma nya gryningsmorgnar för IF Metall-basen. Och nya svåra beslut i backen ner till LO-borgen.