Balansmål utan mening

Efter bank- och finanskrisen i början av nittiotalet skapade en djupt rotad statsfinansiell hederskultur i Sverige där statliga skulder ses som något omoraliskt, närmast farligt. I det så kallade finanspolitiska ramverket bestämdes att staten skulle ha ett budgetöverskott på 2 procent (sänkt till 0,33 procent 2019). Så var det ända fram till förra veckans breda politiska överenskommelse, där sex av åtta riksdagspartier kom överens om att ersätta detta med ett balansmål där de offentliga finanserna över tid i stället ska gå plus minus noll. För perioden 2027 – 2035 ändrar inte mycket på detta.  

Sverige har, till följd av den fiskala återhållsamheten, en mycket låg offentlig skuld. Den så kallade bruttoskulden uppgick till 31,5 procent av BNP vid utgången av 2023, enligt SCB. Denna kvot har sjunkit från drygt 40 procent vid utgången av 2020, trots budgetunderskotten under pandemin. Nettoskulden, om man även räknar in statens finansiella tillgångar, är väsentligt lägre. Jämfört med de flesta andra länder är detta beskedliga siffror. Både USA och Frankrike har exempelvis en statsskuld på över 110 procent av BNP. Den brittiska siffran är 95 procent och även tyskarna, som brukar betraktas som finansiellt konservativa, har en statsskuld på 66 procent av BNP, alltså mer än dubbelt så hög som den svenska. EU:s konvergenskriterier sätter taket för bruttoskulden vid 60 procent, något som ganska få länder klarar.  

Utöver överskottsmålet innehåller ramverket också det så kallade skuldankaret som stipulerar att bruttoskulden inte ska överstiga 35 procent av BNP. I den nya överenskommelsen föreslås skuldankaret ligga kvar på den nivån. Det faktiska utfallet lär dock bli att skuldkvoten fortsätter att sjunka om balansmålet uppfylls och den svenska ekonomin växer. Det nya balansmålet leder således till ett fortsatt offentligt sparande.  

Enligt den rådande ekonomiska ortodoxin har överskottsmålet ”tjänat Sverige väl” då det har gett oss stabila statsfinanser. Men det är en ganska enögd betraktelse. För det är också allt mer uppenbart att denna sparsamhet har gått ut över vården av statens tillgångar med stora underhålls- och investeringsbehov i vår infrastruktur, med järnvägsnätet och elnätet som främsta exempel. Man skulle även kunna lägga till de eftersatta behoven vad gäller försvar och rättsväsende till detta.  

Man kan också argumentera för att det offentliga under lång tid har tagit in mer i skatt än det har gjort av med vilket har fungerat som en ekonomisk broms på ekonomin och försämrat svenskarnas köpkrat. Samtidigt hade Riksbanken länge svårt att nå inflationsmålet och försökte ösa på genom att hålla räntorna mycket låga under lång tid. 

Den offentliga sparsamheten blundade för det faktum att en ekonomi som växer och som ska hålla inflationen på 2 procent behöver en matchande kredittillväxt.  Den krympande statsskulden har då för svensk del inneburit att hushållens skulder i stället har ökat snabbt, och då framför allt bolån och fastighetskrediter. Fram till och under pandemin växte de privata skulderna mer än dubbelt så snabbt som den underliggande ekonomin.  

På detta sätt har de samhällsekonomiska riskerna i Sverige flyttats till den privata sektorn, vilket blivit påtagligt under de senaste två, tre årens räntechock. Pressade skuldtyngda hushåll har fått dra ner på sin konsumtion och många fastighetsbolag har pressats mot ruinens brant, vilket till stor del förklarar den svenska ekonomins kräftgång de senaste två åren med svag och periodvis även negativ tillväxt. 

Krediter utgör grunden för betalningssystemet då de omvandlas till inlåning i bankerna när de omsätts. För stabiliteten i betalningssystemet är det därför viktigt att de underliggande krediterna har så låg kreditrisk som möjligt. De svenska storbankerna är visserligen mycket välkapitaliserade och har klarat den senaste räntechocken mer än bra, men det förklaras till stor del av Riksbankens stora generositet vad gäller räntan på sina reserver. Det senare har medfört att Riksbanken har tagit på sig mycket stora förluster som annars skulle ha hamnat i affärsbankerna. 

Men även om våra banker är stabila och har hög kreditvärdighet så har den svenska staten ännu lägre kreditrisk, närmast noll så länge den kan finansiera sig i svenska kronor. Men tittar vi framåt så är det svårt att se att bolånen ska återta sin position som drivande i kreditskapandet. Där borde staten kunna kliva fram. 

Slutsatsen är att svensk samhällsekonomi skulle må bra av staten lättade mer på plånboken. Svensk Näringsliv och dess chefsekonom Sven-Olov Daunfelt har föreslagit att skuldankaret skulle höjas till 40 procent. Det skulle ge ett utrymme på runt 500 miljarder kronor för exempelvis ett långsiktigt investeringsprogram i infrastruktur. Det vore också en välbehövlig tillväxtinjektion till svensk ekonomi, inte minst när omvärlden med Tyskland i spetsen har det tungt. Det kan också jämföras med det årliga ”reformutrymme” på 25 miljarder kronor som sänkningen av överskottsmålet till ett balansmål ger.

***

Läs även: När som helst kan ekonomin vända neråt igen

Läs även: Den svenska ekonomin – sämst i klassen