Besk medicin för ökad sysselsättning

För elva år sedan, i samband med krisen i början på 1990-talet, fick ett antal tunga ekonomer från världsledande expertinstitutet NBER i USA i uppdrag att granska den svenska välfärdsstaten. Resultatet blev en diger lunta, som uppges ha inspirerat både den socialdemokratiska regeringen och dagens »nya moderater«. Statsfinanserna är i kris, arbetsmarknadsåtgärderna effektlösa och löneskalorna för sammanpressade, var kontentan då.

Nu har Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som beställde den förra rapporten, beställt en ny, av samma ekonomer, med några få tillskott.

I den nya »NBER-rapporten« konstateras att de värsta farhågorna från för elva år sedan kommit på skam. Då, i början av 1990-talet, hade Sverige skenande budgetunderskott och rekordhög arbetslöshet. Sedan dess har tillväxten varit god, de svåra statsfinansiella problemen är lösta och inkomsterna har ökat för alla grupper. LO-tidningen rapporterade visserligen i förra veckan att inkomstskillnaderna har ökat de senaste åren. Men även den grupp som har haft sämst utveckling, köks- och restaurangbiträden, har haft en inkomstutveckling på 3,3 procent årligen. Det ska jämföras med USA, där den ekonomiska tillväxtens frukter till stor del tillfallit dem med högst inkomster, konstaterar rapporten.

Ett stort problem är dock olöst – sysselsättningen. Rapporten konstaterar att arbetslösheten fortfarande är högre än före krisen och arbetslöshetsperioderna allt längre. Trots hög tillväxt skapas inga nya arbeten. Enligt en skattning i rapporten ger varje procent tillväxt 0,48 procent mer sysselsättning i USA, men ger ingenting alls i Sverige.´

Dessutom har sjukfrånvaron skjutit i höjden och rapportförfattarna påpekar att 20 procent av alla svenskar i arbetsför ålder numer försörjs av det allmänna. Hur många av dessa är som »egentligen« är arbetslösa är en hett omstridd fråga i Sverige. I rapporten görs en uppskattning; om sjukskrivningar och förtidspensionärer hade haft samma omfattning som för några årtionden sedan skulle i själva verket 16 procent av den svenska arbetskraften kunna betraktas som arbetslös.

Precis det som gjort Sverige till ett av världens mest jämlika samhällen – sammanpressade löner, höga skatter och en stor offentlig sektor – är vad som enligt rapporten hämmar den ekonomiska effektiviteten och jobbtillväxten.

Liten lönespridning i kombination med höga marginalskatter gör att det finns få incitament till att utbilda sig, byta jobb och att flytta. Höga grundlöner medför problem för de minst produktiva att finna anställning. Detta kan enligt författarna vara en av förklaringarna till att lågutbildade invandrare har så svårt att få in en fot på den svenska arbetsmarknaden. Som ett tankeexperiment undersöks hur lågproduktiva grupper skulle påverkas om servicebranscher som hotell, restauranger och detaljhandel skulle ha samma omfattning i Sverige som i USA. Det visar sig då att sysselsättningen för de svagaste grupperna skulle öka med sex procent.

Det finns en avvägning mellan jämlikhet å ena sidan och effektivitet och tillväxt å den andra, menar rapportförfattarna, som drar slutsatsen att lite mer ojämlikhet skulle skapa en stor potential för framtida ekonomisk tillväxt och nya arbeten. Givet att Sverige är så pass jämlikt skulle en liten ökning dessutom inte göra en så stor skillnad.

I ett avsnitt konstaterar amerikanen Thomas Sargent, som nämns som Ekonomipriskandidat, och hans svenske kollega Lars Ljungqvist att Sverige hamnat i den »europeiska« arbetslöshetsfällan. Trygga bidrag av europeiskt snitt ger låg arbetslöshet när ekonomin rullar på i maklig takt – då kan de som får sparken i lugn och ro hitta rätt nya jobb. Men när ekonomin omvandlas snabbt så tappar den arbetslöses kompetens lika snabbt i värde. I själva verket kan de jobb som en nyligen arbetslös kvalificerar sig för ge mindre efter skatt än vad han till en början får i a-kassa. Och börjar den arbetslöse inte jobba snart faller hans värde på arbetsmarknaden ännu mer. Risken finns att han aldrig kommer tillbaka.

– Vad som främst behöver reformeras är nivåerna på arbetslöshetsersättningarna och sjukersättningarna. Reglerna på arbetsmarkanden är redan rätt flexibla, säger Richard Freeman, Harvard-professor och redaktör för rapporten. Han går därmed på de nya moderaternas linje om sänkta ersättningsnivåer och bibehållen arbetsrätt, något moderaternas chefsekonom Anders Borg inte var sen att påpeka när rapporten publicerades.

– Ersättningsnivåerna sänktes som ett led i budgetsaneringen efter finanskrisen. Det var ett misstag att höja dem igen, fortsätter Freeman.

Kommer sänkta ersättningar att leda till sänkta löner?

– Jag skulle inte oroa mig för det. Lönerna förhandlas fram och påverkas inte av ersättningsnivåerna.

Freeman påpekar att en stor källa till ojämlikhet i dagens Sverige är den stora skillnaden i antalet arbetade timmar. Utmaningen är att skapa jobb åt dem som i dag inte har något.

– Mer ojämlikhet i lönerna tror jag leder till en ökad jämlikhet i antalet arbetade timmar. Jag tycker att det är värt risken att prova, särskilt med tanke på det starka sociala skyddsnätet i Sverige.

Kan inte den ökade jämlikheten i antalet arbetade timmar leda till att jämlikheten faktiskt ökar trots större lönespridning?

– Det vore det ideala.

Freeman påpekar samtidigt att hans hemland USA har gått för långt åt andra hållet.

– De amerikanska löneskillnaderna är alldeles för stora. Skulle någon påstå att det behövs större skillnader i USA skulle jag kalla det galet.