Billig bil, sa Li

Först spreds det som ett rykte på hösten. Kring jul var det andra nyheter kring Li Shufu och Geely och det hela föll snart i glömska. Pötsligt bekräftades affären – att Geely förvärvat cirka 9,7 procent av biljätten Daimler. En affär värd 7,3 miljarder euro, motsvarande cirka 73 miljarder kronor.

Affären kring jul hade redan skapat svallvågor i svensk industri. Volvo Cars storägare hade lagt över 30 miljarder kronor på att köpa Cevian Capitals aktiepost i lastbilstillverkaren Volvo AB.

Läs mer: Villa, Volvo och vovveaktier 

Li Shufu har alltså på två månader shoppat bilaktier för sammanlagt runt 100 miljarder kronor. Och inte i vilka bilföretag som helst. Det är två konkurrerande fordonsjättar – vilket väcker otaliga frågor. Få besked har lämnats. Klart är att Li Shufu planerar långsiktigt och att affärerna kommer att få efterverkningar en lång tid framöver.

Redan nu har Volvo Cars vd Håkan Samuelsson, som var föreslagen till omval i styrelsen för AB Volvo, blivit petad från styrelseposten. Med styrelseförändringarna vill man inte ge Geely, numera med intressen i konkurrerande verksamhet, ögon och öron i styrelserummet.

I höstas florerade rykten om att Geely var intresserat av ägande i Daimler, men många utgick från att intresset var ett parallellt spår ifall Volvoköpet inte skulle gå igenom.

Den tyska tillverkaren av Mercedes-Benz har en särskilt plats hos den nu 54-årige Li Shufu, vars yrkesbana började som porträttfotograf och fortsatte som kylskåpstillverkare. När han för tjugo år sedan ville ge sig in i fordonsindustrin förvärvade han en minibusstillverkare med licens att producera  fordon. Hans högsta önskan var att tillverka lyxbilar baserade på Mercedes-Benz, enligt G E Andersons bok om kinesiska bilindustrin »Designated drivers« från 2012.

Li Shufu införskaffade två Mercedesbilar som ingenjörerna fick plocka isär, studera och ta efter. Komplexiteten och kvaliteten var hög. Uppgiften var ingenjörerna övermäktig och i stället tog man efter en lokal tillverkare som hade ingått partnerskap med Toyota.

Geelys första bil rullade av bandet i augusti 1998. Logotypen för bilmodellen hade stora likheter med Toyota och den japanska tillverkaren drev en skadeståndsprocess i Kina för varumärkesintrång. 2003 dömde domstolen till Geelys fördel och många utländska företag tog det för intäkt att bolaget hade uppbackning på högre ort.

Senare har det slagits fast att Li Shufu både är medlem i kommunistpartiet och har god relation till den politiska eliten. I samband med Volvo Cars-affären 2010 fanns i ägarkretsen även delstatsregionerna Daqing och Jiading.

De senaste köpen i AB Volvo och Daimler är långsiktiga – det är de flesta överens om.

Li Shufu har bekräftat att Daimleraffären sker med Kinas bästa för ögonen.

– För den här särskilda investeringen är vårt mål att stödja tillväxten av kinesisk bilindustri genom tillväxten av Geely för att därigenom tjäna våra nationella strategier, sa Li Shufu till Kinas statliga tv-kanal CCTV enligt Dagens industri.

Kina har en industripolicy sedan 2015 kallad »Made in China 2025«, enligt vilken de kommande tio årens ekonomiska satsningar går ut på att ta över marknadsandelar inom avancerad teknik.

På senare år har kinesiska företag varit alltmer aktiva med affärer i Europa. Häromåret lade kinesiska Midea 4,4 miljarder kronor på tyska Kuka, en tillverkare av industriella robotar – känd för sina gulmålade robotar på automatiserade bilfabriker. Och även Geely har gjort andra förvärv: i fjol köptes majoriteten av biltillverkaren Lotus, nära hälften av malaysiska Proton, amerikanska Terrafugia som tillverkar flygande bilar, samt startat bilmärket Lynk & Co med Volvo Cars.

Det är en enorm pengarullning kring Li Shufu. Själv sa han i CCTV-intervjun att aktierna i Daimer, för 73 miljarder, »inte kostade så mycket pengar«.

– All upplåning har skett från internationella kapitalmarknadskällor, vilket gör att vi upprätthåller en balanserad finansiering, försäkrade Li Shufu enligt Di.

Exakt vilka banker som ställt upp är inte känt, men Bank of America agerade rådgivare åt honom när han med hjälp av optionsaffärer kringgick tyska börsregler. I Tyskland måste man underrätta marknaden när ägande överstiger 3, 5 och 10 procent av aktierna. Detta gjorde att han kunde släppa bomben att en av Tysklands största arbetsgivare, med 290 000 anställda, numera har en ny storägare.