Billiga poänger

»Brevlådeföretag«, »mångmiljonbelopp«, »internationell skatteplanering«.

Orden från »Eko«-redaktionen i veckan var kittlande. Martin Lorentzon, en av grundarna till musiktjänsten Spotify och ny styrelseledamot i Telia Sonera, har bolag i både Luxemburg och Cypern. Genom upplägget har Lorentzon sluppit reavinstskatt på 60 miljoner för sitt tidigare bolag, Tradedoubler.

Martin Lorentzon valdes härom veckan in i Teliasoneras styrelse. Den som, med »Eko«-redaktionens ord, skulle »ge bolaget en etisk nystart« efter Uzbekistanaffären.

Som journalistik var hantverket gott. Reaktionerna efteråt har varit märkligare. Som från finansdepartementet, som sköter statens 37,3 procent i bolaget. Statssekreterare Erik Thedeen släppte lös hela indignationsbatteriet i nyhetsbyrån Direkt:

– Det är nu viktigt att Martin Lorentzon bringar klarhet i de uppgifter som kommit fram. Den här typen av diskussion är inte bra, framför allt inte för bolaget. /… / Regeringens grundhållning är att man ska betala skatt där man lever och verkar, att man gör rätt för sig.

Bringar klarhet i vadå? Vad mer behövs för att förstå Martin Lorentzons företagande? Som för övrigt inte var någon hemlighet för finansdepartementet. Kristina Ekengren, kansliråd och ordförande i den valberedning som föreslog Lorentzon, förkunnade i »Ekots« inslag att hon varit informerad om hans upplägg, men ansåg inte att det skulle ha stoppat honom som styrelsemedlem. Affärerna är heller, av allt att döma, inte olagliga.

Att Martin Lorenzton haft sitt ägande utomlands har varit känt ända sedan Tradedoubler börsnoterades 2005. Affärsvärlden skrev redan då att ägarstrukturen fanns i Luxemburg och Cypern.

Än märkligare är Thedeens antydning att Lorentzon inte gjort rätt för sig.

Är en bolagsstruktur i Luxemburg och Cypern etiskt olämplig?

Visserligen är Lorentzons upplägg en bit utöver det vardagliga för svenska skattebetalare. Men den är långt från åthävorna från dem som verkligen vill gömma sina pengar. Som de bolag och truster på Cooköarna som affärsmannen Hans Thulin förfogat över och som Fokus berättat om de senaste veckorna. Upplägg i stater med lös jurisdiktion där man med ett slags målvakter döljer den egentliga ägaren.

Luxemburg och Cypern är EU-länder, med de regler om öppenhet som följer med medlemskapet. »Ekots« information kommer också till stor del från tillgängliga bolagsregister.

Jämför med två av Sveriges största bolagsgrupper, Stenbecksfären och Ikea. Båda har ägarbolag eller truster i Liechtenstein, ett långt mer svårgenomträngligt land. Eller kanalön Jersey som 270 av de 450 privatiserade apoteken hamnade i, efter att staten sålde. Bolag som statsmakten inte haft några problem att samarbeta med.

Per Agerman, chefredaktör på nyhetssajten Realtid.se, skrev i en krönika i veckan med rubriken »Skattehycklarna« att kommentarerna om Lorentzon doftar åttiotal och kontanter i knäckebrödspaket à la »Sällskapsresan«. Enligt Agerman finns det i Sverige en grav och skadlig naivitet inför det avancerade men lagliga skatteplanerandet i dagens näringsliv.

»I princip samtliga stora svenska bolag med försäljning i utlandet ägnar sig åt någon form av skatteoptimering. Väldigt få betalar full bolagsskatt i Sverige«, skriver Agerman, för övrigt en av dem som mest jagat verkliga ekobrottslingar i svensk affärspress.

Martin Lorentzons förhållandevis öppna ägande i två EU-länder är ingenting annat än modernt internationellt företagande. Ett förhållande man kan tycka vad man vill om, men det är en verklighet som är svår att ändra på. En realitet som, i fallet Telia Sonera där man vill ha någon med unika erfarenheter, man får leva med.

Lorentzon har nu alla möjligheter att visa att ett sådant ägarskap inte utgör någon motsättning till ett etiskt agerande i Telia Soneras styrelse.