Blind optimism på kinabörser

I december 1996, alldeles innan it-boomen tog fart på de amerikanska börserna, varnade amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan för »irrationell eufori«. Nu har Kina fått sin egen Greenspan. Han heter Cheng Siwei, vice ordförande i Folkkongressen, och har länge varit en av de tyngsta officiella förespråkarna för att satsa på börsen. Men nu drar han i nödbromsen. »Blind optimism« kallar han den nya kinesiska börsyran.

Det senaste året har Shanghaibörsen stigit 160 procent – bara sedan Siweis varning har kurserna gått upp mer än 30 procent. Varannan dag slås ett nytt börsrekord. Nya aktiefonder startas varje vecka och i Shanghai och Shenzhens små börshallar, som liknar svenska bingohallar, ses äldre tanter och unga studenter handla frenetiskt framför flimrande dataskärmar. Ännu mer handlas det via internet – miljontals kineser uppges vara »day traders«, privatpersoner som tillbringar all sin tid med att handla med aktier.

Även i Sverige väller det in miljardbelopp i Kinafonderna, som sett sitt kapital både tre- och fyrfaldigas under det senaste året. Egentligen borde det vara det naturligaste i världen att satsa på Kina. Kinas ekonomi har de tre senaste åren vuxit med över 10 procent. Landets industri växer ännu snabbare, 15–20 procent per år. Det borde bädda för en stark börs, men det gör det tyvärr inte.

För det krävs åtminstone tre saker. Det första är att de företag som noteras på börsen verkligen är samma som står för tillväxten. För det andra att företagen inte bara växer så det knakar utan också är lönsamma, med ordentliga vinster. För det tredje att man är säker på att företagen någon gång ska dela ut vinstpengarna. Ingendera gäller kinesiska aktier.

När aktiebörserna startades i början av 1990-talet var det bara statliga företag som börsnoterades.

– Statsföretagen var vana att ljuga, luras och stjäla – och det gjorde de även mot aktieägarna, konstaterar Bruce Richardson, managing director på Xinhua Finance i Shanghai, som följt den kinesiska aktiemarknaden sedan 1990-talet.

Kinas mest välskötta företag, som vitvarujätten Haier eller Ericssons rival Huawei, gick inte till börsen utan finansierade sig med egna vinster. Börsen trampade länge vatten. I slutet av 1990-talet fick så de största och mest seriösa kinesiska statsföretagen möjlighet att börsnotera sig i Hongkong och New York. Flera av dem noterades också på de lokala börserna i Shanghai och Shenzhen. En första spekulationsvåg tog fart.

Men bolagen gick inte till börsen för att de behövde aktiespararnas pengar. En del av företagen var beordrade till börsen av regeringen i Beijing. Andra gjorde det för att visa kunderna hur avancerade de var. Fortfarande kunde bara en liten del av företagens kapital handlas på börsen.

Euforin i början av 90-talet vändes till en långvarig nedgång. 1995–2005 mer än fördubblades den kinesiska ekonomin – börsen däremot var efter tio år tillbaka på ruta ett.

Nu har handeln vaknat till liv igen. Nya regler har förbättrat företagens årsredovisningar och fokus på Kina har tvingat in utländska fondförvaltare.

– Säg att du driver en fond som placerar i stålaktier. Då har du inte råd att inte placera i Bao Steel, ett av världens största stålföretag, säger Richardson.

Lite fungerar börsen också som ett lotteri. I Shanghais börshallar är det mäkta populärt med »teknisk analys«, konsten att hitta kortsiktiga mönster i kursrörelserna. Intresset för nyckeltal och fundamental analys är svalare.

Svenska Kinafonder satsar i stort sett bara i de största statliga kinesiska företagen inom telekom, energi och bank. Dessa är noterade i Hongkong och granskas enligt västerländsk praxis, och är likvida, de är lätta att sälja. Av dryga 1 400 noterade kinesiska företag brukar västfonderna bara satsa i knappa 40.

– Professionella investerare tittar på vilka företag som har en kompetent ledning – oberoende av om de är statliga eller privata, eller vad siffrorna säger, säger Bruce Richardson.

Det finns hopp för de kinesiska aktierna på lång sikt. Allt fler välskötta privata företag noterar sig. De skärpta bokföringsreglerna har börjat få effekt.

– Om fem till sju år kommer börsen börja se riktigt intressant ut. Men under mellantiden kommer väldigt många ha förlorat väldigt mycket pengar, säger Bruce Richardson.