Blockerad nödutgång
De som är oroade över ett eventuellt grekiskt utträde ur valutaunionen bör knappast rikta blicken mot landets nya regeringsparti, det vänsterradikala Syriza. Partier har i dag inget eurouträde på sin »att göra-lista«.
Det är i stället landets kreditgivare, huvudsakligen euroländerna, ECB och IMF, som kan tvinga fram detta om Grekland inte lever upp till sina betalningsåtaganden och reformåtgärder. Men sannolikheten att detta händer är trots allt liten.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel har visserligen luftat tankar om att en »grexit« inte behöver vara så allvarlig och spridningseffekterna hanterbara. Men få vill testa denna åtgärd, annat än som en absolut sista utväg.
De ekonomiska spänningarna mellan medlemsländernas kostnadsläge och finansiella ställning är så stora att de skulle få det senaste årets turbulens på valutamarknaden att blekna om de skulle frigöras. Paradoxen med euron är att ju mer dysfunktionell valutan är – det vill säga ju mer ländernas ekonomier går i otakt och ju större de ekonomiska obalanserna är – desto större och kostsammare blir de kortfristiga effekterna av att något land lämnar.
Om euroekonomierna tvärtom hade närmat sig varandra, och kostnadsläget och statsfinanserna hade varit i balans, hade ett utträde varit en enkel sak – ungefär som att kliva av bussen. Fast å andra sidan hade det då inte funnits någon anledning att kliva av.
Nu är eurozonen som en dåligt fungerande gammal klocka. Om man lättar på locket för att plocka ut en av de klent fungerande fjädrarna sprätter alla andra fjädrar åt olika håll och urverket slutar att fungera.
Schweiz och dess centralbanks beslut häromveckan att släppa schweizerfrancens bindning till euron är ett skrivbordsexempel på vad som skulle hända. Kursen steg initialt med över 40 procent mot euron, men har sedan dess handlats på nivåer runt 20 procent högre än nivån på 1,2 franc per euro där valutan tidigare var »låst«.
Schweiziska banker fick ta stora förluster och landets exportindustri har pratat om en »valutatsunami«.
Ett utträde ur unionen för ett euroland skulle ge ännu större konvulsioner. Enligt den tyske ekonomen Hans-Werner Sinn skulle krisländerna i södra Europa behöva sänka sina kostnader med mellan 20 och 40 procent för att nå neutralitet i förhållande till eurogenomsnittet, och Tysklands kostnadsnivå skulle samtidigt behöva öka med 20–30 procent. Det är troligt att ett land som lämnar valuta-unionen får en större valutakorrigering än så. I Greklands fall skulle det kunna handla om en halvering.
Ingen skulle vilja ha monetära tillgångar i ett land där valutan riskerar att devalveras. En sådan kapitalflykt har också till stora delar skett i det grekiska banksystemet, som i stor utsträckning har fått finansiera sig via ECB.
De länder inom eurozonen som har störst problem och skulle få se sina valutor sjunka mest – Grekland, Spanien, Portugal, Irland och Cypern – har mycket stora externa nettoskulder. Enligt Eurostat ligger dessa länders externa -nettoskulder på mellan 90 procent av BNP (Spanien) och knappt 160 procent (Cypern). Med en devalvering på 30 procent skulle skuldbördan bli ännu tyngre.
Även om de länderna inte har omedelbara planer på euroutträde, skulle en grekisk exit leda till att integriteten för valutaunionen som sådan skulle ifråga-sättas. Och leda till att flera av ovan nämnda oönskade konsekvenser blir verklighet.
Om Grekland lämnar euron skulle det förvandla valutaunionen till något som mera liknar dess föregångare ERM, där vi minns hur inre obalanser och valuta-attacker tvingade länder som Storbritannien, Finland och inte mins Sverige att låta sina valutor flyta.
Merkel lär nog vara ytterst försiktigt med att släppa iväg Grekland.
