Bonusar bakom finanskrisen

»Ett kruthus där krutet lagrats snabbare och i större omfattning än vad både marknaden och tillsynsmyndigheterna uppmärksammat.« Det är vad vice riksbankschefen Lars Nyberg i ett anförande i finansutskottet i november kallade krisen på finansmarknaderna. Han hör till dem som tror att dagens finansiella kris långt ifrån är över.

De senaste åren har marknaden för alltmer avancerade, och komplicerade, finansiella instrument exploderat – både i volym (se diagram) och i antal olika konstruktioner. Nu rullar skandalerna upp i spåren av den överhettade finansmarknaden. Flera av de största internationella bankerna har fått tigga nya ägare om miljarder för att klara sig, som Fokus skrev om i årets första nummer.

Inte bara centralbankschefer och tillsynsmyndigheter utan också finansföretagens ägare och ledning, liksom ratinginstitut, har tvingats erkänna att de varken har koll på risken eller på hur själva produkten egentligen är konstruerad.

– Det har skapats alltmer komplicerade produkter på marknaden där enskilda experter kanske ser detaljerna och kan sina produkter men där ingen, eller mycket få, har sett och förstått helheten och de risker man skapat, säger Thomas Franzén, tidigare riksgäldsdirektör och styrelseordförande i Arbetsförmedlingen.

Lars Nybergs pedagogiska sätt att beskriva hela marknaden för finansiella instrument för politiker i höstas för tanken till Ica-handlarnas sätt att behandla köttfärs. Det är en fråga om paketering och vad man skriver på etiketten. Han sade då:

– När lån skeppas i flera led och packas om på vägen blir avståndet ofta stort mellan slutinvesteraren och den som ursprungligen utfärdade lånet. Det gör att incitamenten minskar för att göra en grundlig kreditprövning.

I ompaketeringsprocessen förefaller alltför lite ansvar tagits av den ursprungliga kreditgivaren.

Samtidigt frågar sig Franzén vad det är för fel på världens finansiella system som inte kan hantera vad som i grunden är en begränsad kris på den amerikanska bolånemarknaden. Förluster på kanske 300 miljarder dollar och en begynnande amerikansk konjunkturavmattning borde inte ge så dramatiska effekter över hela världen.

Nu har marknadens risker och oklarheter hamnat i blixtbelysning. När allt fler ser att kejsaren går naken finns inte någon marknad för hans nya kläder.

– Den här typen av komplicerade papper är på väg att försvinna, säger Lars Nyberg i dag.

Utformningen av löne- och bonussystemen i finansvärlden är en annan viktig förklaring till vad som hänt.

Derivatmarknaden (se ruta) har varit lika lönsam som snabbväxande. Varje led i den ofta långa kedjan av komplicerade transaktioner har genererat provisioner. Banker och finanshus världen över har de senaste åren kunnat redovisa häpnadsväckande vinster och vinstmarginaler på uppemot och över 50 procent. Det ska jämföras med industrin, som har ett mer långsiktigt hållbart snitt på runt 5 procent. De höga vinsterna i finansbranschen avspeglas sedan i bonus och löner till mäklare och deras chefer. Förra årets skandal i investmentbanken Carnegie, där både vd och styrelse tvingades sluta, är ett svenskt exempel på hur det kan gå fel.

Industrimannen Carl Bennet hör till dem som länge varit mycket kritisk mot systemet.

– En förklaring till mycket av det som hänt är de absurda löne- och bonussystemen och en oklar ägarstruktur. Det har lockat, och gjort det möjligt för vd:ar och styrelse att ta höga risker för att få kortsiktiga vinster som i sin tur gjort dem själva rika, säger han.

Till skillnad från ägare och riskkapitalister, som satsar egna pengar, riskerar de här tjänstemännen inte så mycket. I värsta fall får de sparken. Och om en storbank hamnar på obestånd tvingas staten och skattebetalarna stå för förlusterna.

Carl Bennet är inte ensam i sin kritik av illa utformade belöningssystem som utvecklats i framför allt tjänstemannastyrda, »ägarlösa« företag. Många stora företag ägs i dag av pensions- och aktiefonder som sällan tar det långsiktiga ansvar som fysiska ägare kan ta. Utan en stark ägarstyrning hamnar i praktiken ägaransvaret hos anställda chefer. Det kan leda till en prioritering av snabba vinster och kortsiktiga affärer eftersom det driver upp den egna bonusen. I värsta fall kan det leda till väl »kreativ« bokföring i samma syfte. Michael C. Jensen, tidigare professor vid Harvard i USA, har i flera uppsatser formulerat det som att företagsledningar och vd i praktiken får betalt för att ljuga.

Senaste veckans rekordskandal i Société Générale är ett bra exempel på svag intern kontroll och incitamentprogrammens starka styrning. En enskild mäklare, Jérôme Kerviel, gjorde affärer som, på någon vecka, orsakade banken förluster på svindlande 4,9 miljarder euro just i syfte, enligt vad han själv säger, att driva upp sin egen bonus. Affären visar också hur sårbart systemet är, det går så snabbt att inte ens storbankers övervakningssystem hänger med.

Nu ställer politiker runt om i världen krav på bättre kontroll- och övervakningssystem, men framför allt på ökad insyn i de komplicerade affärer som banker, finansföretag och fonder ägnar sig åt.