Borgaren är naken

Deflationistisk penningpolitik toppat med lika deflationistisk ­finanspolitik. Och med överskottsmålet som det riktiga sänket. Inte förvånande att Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomi, varnar för Borgs och Ingves ekonomiska sadomasochism.

De som regelbundet läser Paul Krugmans blog i New York Times, »The conscience of a liberal« vet att Borg är en vanligt förekommande antagonist i hans inlägg. Men det är inte då vår relativt nyklippte finansminister eller garagedörrsnötaren från Södertälje han skriver om. Nej, det handlar om de utomjordiska varelser som dyker upp i den klassiska sciencefictionserien »Star Trek«, och som med alla tillgängliga metoder vill tvinga in andra varelser, framför allt människor, i sitt system.

Krugmans »Borgare« är ofta ekonomer och politiker som i den rådande krisen har rekommenderat »tillväxtskapande åtstramningar« – trots att det bara gjort ont värre –  och varnat för hyperinflation – trots att hela västvärlden präglas av desinflation och, som i Japan och nu i Sverige, deflation. Dessa »Borgare« har också sett växande statsskulder som ett större hot mot ekonomin än växande arbetslöshet. Ett annat ord som Krugman brukar använda för denna typ är VSP, »very serious people«.

För en dryg vecka sedan dök en ny variant upp, VSSP, »very serious Swedish people«. Det var den svenska Riksbanken han riktade in kritiken mot. Krugman beskriver hur Riksbanken 2010 beslutade att höja styrräntan och citerar direktionens utlåtande; »Om vi inte höjer räntan nu så riskerar vi mycket högre inflation längre fram […] Vår viktigaste uppgift är att se till att vi klarar att hålla inflationsmålet på 2 procent.« Fyra år senare har Riksbanken totalt tappat inflationsmålet och vi har deflation. Detta får Krugman att dra paralleller till Japans utveckling.
Fram kliver då en riktig Borg, Anders Borg, som förklarar att Sverige »skiljer sig fundamentalt från Japan«. Borg pratar i stället om riskerna i vårt finansiella system, hushållens skuldsättning, och om behovet att bygga »skyddsvallar« mot nästa kris och den främsta skyddsvallen är att ha överskott i statens finanser.

Krugman är nog väl medveten om att Japan och Sverige skiljer sig åt på många fundamentala vis – och då inte bara för att han är tidigare kollega med den kritiska och avgångne vice riksbankschefen Lars E O Svensson. Ett bättre sätt att förstå Krugmans parallell är just att felaktiga policybeslut, som i Japan i början på 1990-talet, kan leda till en långvarig och svårkurerad ekonomisk stagnation. Krugmans 1990-talsbok »The Return of Depression Economics« handlar om detta. Och Krugmans kritik mot den finans- och penningpolitiska eliten inom EU och framför allt eurozonen, med finske Ollie Rehn som »the super Borg«, samt nu även Sverige, knyter an till bokens titel.

Det är lätt att förstå Krugman. Den svenska Riksbanken har totalt missat sitt övergripande mål, vilket har fått och får grava konsekvenser för den svenska ekonomins utveckling.  Och nästan ingen ur det politiska etablissemanget, förutom vänsterpartiet, törs eller vill framföra någon kritik. De andra försvarar Riksbanken och delar oron för hushållens skuldsättning. Detta är absurt. För ska man oroa sig för hög skuldsättning så är det om deflationen biter sig fast. Det gör att den reala skuldbördan ökar. Det ökar hushållens incitament att spara, vilket i sin kollektiva form leder till att det sparas mer än det investeras och konsumeras. Det vill säga att en stagnations- eller i värsta fall en depressionsspiral tar form.

Att i detta läge också ålägga staten att spara, ta in mer skatter än vad den gör av med, blir då ingen »skyddsvall« utan förstärker bara denna spiral och leder till att den ekonomiska gropen bara blir ännu djupare