Bortom Bromma
En februaridag 1980 strövade småföretagaren Gaston Glock omkring i korridorerna på det österrikiska försvarsdepartementet. Han var där ibland eftersom han ägde en gammal metallpress. Den tillverkade mest gångjärn, men han hade också fått ett litet kontrakt på att tillverka bajonetter till den österrikiska armén.
Så hörde han två överstar snacka om en pågående upphandling. Armén skulle köpa in en ny standardpistol. Den smale entreprenören gick fram till dem. Var det fortfarande möjligt att skicka in en prototyp?
Överstarna skrattade. Det här var lite mer komplicerat än att göra gardinstänger. Dessutom var kraven högt ställda. Exempelvis fick pistolen inte ha fler än fyrtio delar – betydligt färre än dåtidens moderna pistoler. Men Gaston Glock satte i gång, och fjorton månader senare fick han patent på sin Glock 17.
Pistolen var en innovation. Lätt att hålla, lätt att peka med, lätt att ladda om, med en enkel säkerhetsspärr och nästan helt i plast. Paradoxalt nog var det de höga kraven som gjorde att Gaston Glock vann upphandlingen. De etablerade företagen – Sig Sauer, Steyr och Beretta – hade svårare att förnya sitt tänkande.
Glock blev en hit. Inom några år gick inte bara österrikiska militärer omkring med den, utan även amerikanska poliser, knarkbaroner och mafiosos.
Historien om Gaston Glock är inte bara en berättelse om en pistol. Den är också ett exempel på hur en innovation kan uppstå.
För de »omöjliga« krav som den österrikiska staten ställde på sina leverantörer var också det som skapade en exportsuccé.
Om man lyssnar till det svenska näringslivets företrädare verkar framtiden vila på några oomstridda pelare: få regleringar, inga pekpinnar, och helst av allt en egen liten flygplats mitt i landets största stad.
Ge oss vad vi vill ha, så kommer allt att lösa sig, är budskapet.
Det har fått gehör. Så sent som för några veckor sedan förbjöds Sveriges kommuner att ställa egna krav på byggbolag när ny mark planläggs för bostäder och kontor. Syftet är att få ner kostnaderna när de hårdare kraven på till exempel energieffektivitet försvinner.
I en värld utan teknikutveckling vore denna »stopplag« en god idé. Men var finns nu incitamenten att skapa nya idéer? Var är drivkraften att få fram en innovation som kanske en dag kan exporteras?
Stopplagen är bara ett exempel på den allt djupare sprickan mellan vad företagen behöver och vad företagandet behöver. De etablerade delarna av det svenska näringslivet verkar arbeta på allt fler fronter för ett upprätthålla ett status quo. Som i bråket om Bromma flygplats. Medan tidningarna villigt citerade Sverker Martin-Löf och andra näringslivshöjdare som ville rädda flygplatsen publicerades i tysthet en rapport om 43 snabbväxande startupbolag i huvudstaden. Deras främsta bekymmer var bostadsbristen. Av de intervjuade företagen funderade runt hälften på att flytta vissa verksamhetsområden utomlands.
Efter SCA-skandalen vore det lätt att göra sig lustig över att Brommas främsta syfte är att slussa direktörer till sina jaktmarker, men att den spelar roll för en del företag ute i landet är oomstritt. Däremot är det långt ifrån säkert att flygplatsen i slutändan är positiv för de svenska företagens förutsättningar. Inte när flera byggprojekt i stora delar av innerstaden de senaste åren har stoppats för att värna inflygningen.
Bostäder eller flygplan – egentligen är det lite tragiskt att det ena alternativet likställts med fientlighet mot näringslivet. Särskilt när de mest snabbväxande företagen skriker efter rätt arbetskraft – och bostäder.
Problemet är kanske att de inte skriker; de är för upptagna med att växa för att hålla på med påtryckningar. Men det kanske vore dags att fråga sig vad de yngre företagen behöver? Eller kanske till och med vad de ännu ofödda företagen behöver?
