Bromsar i uppförsbacke

Centralbankirer har aldrig roligt, muttrade Europeiska centralbankens chefekonom Jürgen Stark nyligen i en intervju. Att humöret inte är på topp kan bero på att de förbättrade ekonomiska utsikterna har gjort livet än svårare för ECB:s styrelse. Banken får nu skarp kritik för sina senaste vägval. Att man fokuserar mer på risken för inflation än deflation, att man håller fast vid en högre ränta än andra ledande ekonomier, och att man inte agerar aktivt för att sänka eurons allt högre värdering gentemot andra valutor.

I grunden berör kritiken samma penningpolitiska ställningstagande: ECB:s envisa försvar av försiktighet, disciplin och långsam respons. Att de inte rycktes med som andra centralbanker i krisens timma, utan höll fast vid sina ledstjärnor, har givit bankdirektörerna i Frankfurt en konservativ och lite nonchalant image.

En viss återupprättel­se fick de i våras när världsekonomin snabbare än väntat visade tecken på återhämtning, men misstänksamheten mot ECB:s grundsyn lever kvar. I sin nyhetsbulletin för oktober skrev ECB att banken vill byta viktning på de faktorer man mäter inflationen med. Den faktor som nu ska väga tyngst stärker ytterligare argumenten för en hårdare ekonomisk åtstramning. Det väckte starka känslor.

Willem Buiter är professor på London School of Economics och en av Europas mest inflytelserika ekonomidebattörer. Han anser att ECB strider mot EU-fördraget när de väljer att titta på det inflationsmått som för ögonblicket är högst. Rädslan för inflation, på bekostnad av risk för deflation, kan både riskera tillväxten och den ekonomiska stabiliteten, skriver han på sin blogg Maverecon.

När ECB anar inflationsugglor överallt i mossen, menar kritikerna att de frestas till för tidiga räntehöjningar, något som skulle kunna strama åt ekonomin så hårt att det leder till en ytterligare nedgång. Men redan nu kritiseras ECB:s räntepolitik som alltför stram. I dagsläget ligger euroområdets styrränta på en procent, medan länder som USA, England och Sverige valt en räntesats som är 0,5–1 procentenhet lägre. Skillnaden som uppstår attraherar utländska investerare till euron, vilket bidrar till att höja växelkursen mot nya rekordnivåer.

Ännu så länge har ECB bara muntligen uttryckt oro över detta, utan att backa upp orden med räntesänkningar eller genom att sälja av reserver på marknaden. Detta trots att en stark valuta försvårar exporten för europeiska företag i ett väldigt känsligt konjunkturläge.

– Euron är en valuta på anabola steroider som skulle kunna sjunka 15–20 procent utan att hota prisstabiliteten, kommenterar Buiter.

Även den svenska exportmarknaden tampas med en krona på uppåtgående. Men i motsats till ECB:s hårda linje, räknar marknaden med att Riksbanken tar med effekter på valutakursen i beräkningen när den beslutar om räntor och likviditetstillskott. Inför veckans penningpolitiska möte har Riksbanken skickat signaler om att fortsätta sin mjuka linje, som innebär att man vill ligga kvar på en mycket låg ränta och möjligen erbjuda ytterligare billig finansiering till bankerna genom en så kallad fastränterepa. Det skulle försvaga kronkursen och stimulera ekonomin ännu mer.

Det extremt låga ränteläget, inte bara i Sverige och USA utan även i Europa, har gjort i princip allt sparande i bank oattraktivt. Precis som var syftet med de dramatiska sänkningarna världen över, har det fått investerare att hungra efter vilken annan återbäring som helst än de obefintliga sparräntorna.

Bara i år har det lockat tio procent av världens tillgångar från olika typer av räntebärande papper över till aktiemarknaden, enligt EPFR Global. Omplaceringarna har höjt MSCI, ett viktigt aktieindex i industriländerna, mer än 30 procent på ett år, och Stockholmsbörsen har stigit med 45 procent under samma tid. Förväntningarna om att lågräntepolitiken ska fortsätta, i kombination med positiva utsikter för tillväxten i världsekonomin, har skapat ett tillfälligt guldläge för aktieinvesterare.

Börsrallyt och rykten om bamsebonusarnas återkomst har stärkt ECB:s uppfattning att man bör vara återhållsam. Chefen Jean-Claude Trichet, Jürgen Stark och de andra i bankens styrelse missionerar just nu som bäst runt om i världen för att möta kritiken som riktats mot dem och sprida budskapet om försiktighet i uppgången, ansvarstagande i finansbranschen och disciplin i statsbudgetarna.

I internationella ekonomkretsar talar man nu om »the new normal«, ett nytt läge med en stabil situation, men med långvarigt lägre tillväxt, svagare efterfrågan, högre arbetslöshet och tunga statsskulder.