Budgetbråk i unionen
Det handlar om 800 miljarder kronor per år, och då är den ändå slimmad – EU:s budget som ska gälla från 2007. I år gör EU av med nästan 1 000 miljarder.
Förhandlingarna om EU-budgeten kan få budgetmanglingarna i Rosenbad mellan regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet att framstå som försynt lågmälda. Det är en huggsexa där varje land dels försöker få ned sin egen avgift, dels försöker maximera de medel som kommer tillbaka i olika former av stöd. Det som gör att knivarna är extra slipade den här gången är att stora resurser behövs för att få i gång utvecklingen i de nya medlemsländerna i det forna Östeuropa, samtidigt som den totala budgeten inte får öka. EU-ledarna har haltat sig fram från kompromiss till kompromiss under hela 2000-talet och nu, mer än ett år efter de nya medlemsländernas inträde, förblir frågan olöst.
Storbritannien, som i egenskap av ordförandeland leder förhandlingarna, kritiseras av de andra länderna för att inte vilja släppa ifrån sig den unika rabatt på medlemsavgiften som landet har. Storbritannien svarar på kritiken med att kräva att det gigantiska jordbruksstödet skärs ned. Ett stöd som Storbritannien inte får ut speciellt mycket av, men som är desto viktigare för Frankrike. Läget är i princip detsamma som när dåvarande brittiska premiärministern Margaret Thatcher den 30 november 1979 drämde handväskan i förhandlingsbordet och förklarade: »Jag vill ha tillbaka mina pengar.«
Annika Ström-Melin är chef för Sieps, svenska institutet för europapolitiska studier.
– Hela processen visar hur fruktansvärt svårt det är att göra ändringar i budgeten. Alla länder är inriktade på att behålla sina historiska fördelar, säger Ström-Melin.
EU tar in sina pengar framför allt via avgifter från medlemsländerna. Av de cirka 1000 miljarder kronor som tas in kommer nästan 900 från medlemsländerna. Resten är framför allt inkomster från tullar på varor som importeras till unionen.
Av de pengar som tas in går nästan hälften till stöd till europeiska jordbrukare. Ytterligare 30 procent går till strukturåtgärder, framför allt regionalstöd. Administrationen slukar 60 miljarder eller 6 procent av medlen. Tillsammans tar de tre posterna mer än 80 procent av budgeten. Det som blir kvar ska räcka till sådant som kostnader för utvidgningen, satsningar på forskning och utveckling, EU:s nya insatsstyrka och mycket annat. Och oavsett hur den slutliga överenskommelsen ser ut kommer inga större omprioriteringar att kunna ske eftersom förhandlingspositionerna är så fastlåsta.
Inriktningen på budgeten rimmar illa med de framtidsvisioner som EU har målat upp. Europa ska bli världens mest konkurrenskraftiga region, slogs det fast vid toppmötet i Lissabon för fem år sedan. Satsningar på forskning och utveckling pekades ut som en viktig åtgärd för att nå det målet. Men i EU:s budget är anslagen till forskning fortfarande bara en bråkdel av de resurser som går till jordbruket.
– Alla pratar om att EU behöver en modern budget med satsningar på forskning och utveckling. I stället skickas pengar till kossor runtom i Europa, konstaterar Annika Ström-Melin.
För henne handlar frågan om EU:s budget inte bara om vilka länder som vinner eller förlorar i förhandlingarna.
– Det handlar i grund och botten om vad vi vill att EU ska göra, säger hon.
