Budgetdans med små steg

Nordanvinden slog rakt in från Riddarfjärden. Kylan och fukten pinade journalisterna som samlats där på grusplanen. Valrörelsens indiansommar bortblåst på ett dygn. Nu en blekkall, grå måndag.

Platsen för budgetförhandlingarna ägde också sina mått av symbolik.

Som geografin. Konferensanläggningen Stora Henriksvik på Långholmen ligger bara en bro bort från stadsdelen Södermalm i Stockholm som i valrörelsen fått agera symbol för den diffusa vänstervind som fört miljöpartiet och socialdemokraterna fram till uppdraget att tillsammans bilda regering. Eller det familjära. Det visade sig att miljöpartiets förhandlare, den ekonomisk-politiska talespersonen Per Bolund, var släkt med en av dem som driver Henriksvik, Christina Trapp Bolund. Att han nu befann sig där och förhandlade berodde dock på att motparten Magdalena Andersson och hennes socialdemokrater hade kontakter med värdfamiljen.

Eller varför inte historien?

Stora Henriksvik var ursprungligen tullhus. Under 1600-talets andra hälft jagade segelfartyg upp båtar som »glömt« att gå in i tullen, på sin väg in mot huvudstaden.

Statsmaktens intäkter, var det. Om det är någonting Bolund och Andersson behandlade där innanför väggarna på Henriksvik är det hur de ska få in tillräckligt mycket pengar till statskassan för att betala för det partierna vill göra.

I dag fredag ska Stefan Löfven presentera sitt regeringsunderlag för talmannen. För det krävs att främst regerings-kollegan miljöpartiet och även vänsterpartiet är i stort eniga med den politik som han ska föra. I realiteten handlar det om två saker: uppgörelser i ett antal specifika sakfrågor utanför budget och, kanske framför allt, utseendet på den höstbudget som regeringen ska lägga fram senast i mitten av november.

Hur ska då en budget se ut? Själva var de båda ekonomisk-politiska talespersonerna lika informativa som träpanelerna bakom dem.

– Vi har pratat om det ena och det andra. Det handlar om att vi ser de problem som finns i statsfinanserna men också möjligheterna, sa Andersson, enligt Expressen.

I medierna studsar ett antal detaljfrågor. Miljöskatter, krogmoms, kärnkraft, förbifart och Bromma flygplats. Områden som partierna har gått till val på. Långtifrån oviktiga. Men små i jämförelse med det som verkligen har en betydelse för statsbudgeten och det som utgör den övergripande inriktningen för den nya regeringens politik.

Sådant som de tre små orden »bibehållet offentligt åtagande«. Byråkratiskt knastertorra, men för en rödgrön regering explosiva som svartkrut.

Orden härrör från den statliga myndigheten Konjunkturinstitutet, KI.

En tisdag i slutet av augusti publicerade Jesper Hansson, prognoschef på KI, sin vanliga rapport Konjunkturläget – som kommer fyra gånger om året.

Rapporten är en stor genomgång av läget i svensk ekonomi, och innehåller flera viktiga prognoser som bland annat skeppas vidare till finansdepartementet. I varje rapport på senare tid brukar myndigheten räkna ut hur mycket statens intäkter behöver öka för att vi ska klara diverse målsättningar. En sådan målsättning är överskottsmålet, att budgeten över en konjunkturcykel ska ge ett plus på 1 procent av BNP. En annan är »bibehållet offentligt åtagande«.

En stor del av utgifterna i statsbudgeten har en fast angiven summa, som inte justeras när ekonomin växer över åren. Om de inte räknas upp innebär det att staten sparar utan att man egentligen fattar något beslut om det. KI brukar i sina rapporter räkna ut hur statsbudgeten skulle se ut om man gjorde en sådan uppräkning, om det offentliga åtagandet bibehölls.

Mer konkret definierar KI det som att »offentlig konsumtion ökar i sådan takt att personaltätheten i välfärdstjänsterna förblir densamma«, »att ersättningsgraden i de sociala transfereringarna bibehålls« samt att statliga och kommunala investeringar ska öka i takt med »potentiell BNP« respektive med den kommunala konsumtionen. För att betala för detta krävs besparingar eller ökade intäkter, läs skattehöjningar.

Det var det som Jesper Hansson berättade den där dagen sent i augusti. Vid ett bibehållet offentligt åtagande och uppnått överskottsmål krävs skattehöjningar i storleksordningen 120 miljarder kronor. KI var också mindre optimistiskt än regeringen vad gällde den ekonomiska utvecklingen, vilket innebar ett större intäktshål.

– Sedan är det naturligtvis upp till folket att bestämma, om man vill ha högre skatter och bibehållet välfärdssystem, eller om man kan tänka sig sämre välfärd och lägre skatter, sa Hansson lakoniskt till TT.

Både moderater och socialdemokrater blev vansinniga. En myndighet som mitt i en valrörelse pratade om att partierna skulle höja skatterna i den storleksordningen, var inte särskilt populärt.

– Då kommer det en blöt filt över svensk ekonomi och det är inte vad vi behöver nu, sa Stefan Löfven till Dagens Industri.

KI är inte ensamt om att påpeka problemet med urholkandet av välfärden och behovet av mer pengar.

»Det finns ett behov av att höja många transfereringar och i fortsättningen indexera dem till inkomsterna om vi vill behålla ett generöst offentligt välfärdsåtagande«, skrev ekonomiprofessorn Lars Calmfors i DN i veckan och beräknade behovet av ökade skatteintäkter till 100 miljarder kronor.

Det offentliga åtagandet och det inbyggda sparandet i budgeten är en känslig fråga. För många politiker, även på vänsterkanten, är det praktiskt med dolda besparingar som innebär ökat handlingsutrymme utan att uttryckligen, med något nytt förslag, ta pengarna från någon.

Socialdemokraternas valmanifest är just nu det hårdaste som finns att hålla sig i när det gäller att sia om en rödgrön budget. Där finns en lång rad reformer som ska vara införda 2018. Totalt cirka 40 miljarder som finansieras med höjda skatter och avskaffade avdrag. I övrigt utgår den från alliansens vårproposition. Inga reformer som på allvar gör just det som KI skissar på.

Stefan Löfven har visserligen pratat i valrörelsen om att höja taken i a-kassan – ett av de områden som släpat efter. Men det är alltså ingenting som hittills funnits med i sifferform.

Faktum är att socialdemokraternas reformförslag, om det genomförs i enlighet med manifestet, innebär att statens utgiftsnivå som andel av BNP sjunker. I realiteten innebär den alltså en åtstramning. Så uppfattades förslagen nog inte av väljarna.

Finanspolitiska rådet, en myndighet som granskar den ekonomiska politik som förs i landet, har gjort en jämförelse mellan hur den offentliga sektorns finanser utvecklas baserat på förslagen i alliansens respektive socialdemokraternas valmanifest. Rådet har också ställt de bådas förslag mot vad som skulle hända om man i stället följde KI:s tankar om vilken utgifts- och inkomstnivå som behövs för att upprätthålla en offentlig service, och för att klara överskottsmålet.

Resultatet är slående (se diagram): Socialdemokraternas förslag skiljer sig i stort inte nämnvärt från alliansens. Lite högre intäkter. Lite mindre besparingar, men i huvudsak innebär deras förslag en krympning av de offentliga utgifterna jämfört med ekonomin i stort. Och bådas ligger långt från KI:s prognos av vad som behövs för att hålla 2015 års nivå på den offentliga sektorn.

Om det vore finanspolitikens stora tal som låg till grund för koalitionerna i riksdagen borde alliansen alltså inte ha särskilt svårt att acceptera en socialdemokratisk budget, om den såg ut som partiets val-manifest.

Frågan är dock hur den budget som Magdalena Andersson och Per Bolund nu ska förhandla fram faktiskt kommer att se ut, hur stora skillnaderna kommer att bli jämfört med den strama valbudgeten.

Det är troligt att det kommer åtminstone någon förstärkning inom socialförsäkringsområdet. I slutet av manifestet listade socialdemokraterna fem stora reform-områden som skulle aktualiseras vid »en starkare utveckling på arbetsmarknaden« – bland annat »stärka våra gemensamma försäkringar«. Miljöpartiet, å sin sida, hade inga siffror i sitt eget valmanifest och vill sannolikt inte förändra finanspolitikens grundvalar det första partiet gör i riksdagen.

Vänster- eller högerut? Frågan är om Jonas Sjöstedt går med på en så stram finanspolitik som i socialdemokraternas valmanifest, som ligger nära det som presenterades av alliansen. 

Haken är att de båda måste få med sig vänsterpartiet. I veckan har det också pratats om valplattformen från 2010, där även vänsterpartiet ingick. Men inte heller där fanns några större återställningar i stil med det som KI har föreslagit. Kommer nu Jonas Sjöstedt och hans ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson gå med på en budget som innebär att den offentliga sektorn relativt sett minskar?

Eller så går man över blockgränsen. Lars Calmfors föreslår i sin artikel i veckan en stor skattereform ihop med centern och folkpartiet. Vilket också är Magdalena -Anderssons stora dröm. Calmfors listar ett antal möjliga skattehöjningar, bland annat en ny, progressiv fastighetsskatt. Samt att partierna på båda sidorna får ge upp ett antal av sina – i sammanhanget små – symbolfrågor. Med tanke på hur nära varandra man ligger när det gäller de stora summorna borde det kanske inte vara så omöjligt som det verkar.

Fakta | Budgetar lika som bär

Alliansens och socialdemokraternas förslag i valrörelsen om de offentliga finanserna skiljer sig inte nämnvärt åt, och ligger långt från de behov som KI har skissat på.

Ovan visas utvecklingen för den offentliga sektorns inkomster och utgifter enligt förslagen och prognoserna i alliansens och socialdemokraternas valmanifest. Dessutom visas Konjunkturinstitutets prognos för behoven vid »bibehållet offentligt åtagande«, givet att man också når överskottsmålet.

Källa: Finanspolitiska rådet.  I sitt valmanifest visade socialdemokraterna enbart hur förslagen skulle se ut när de var fullt genomförda 2018. Finanspolitiska rådet har därför gjort ett antagande om stegvis introduktion av åtgärderna, att de slår igenom med 50 procent 2015, 75 procent 2016 och fullt ut från 2017.