Dagen D för euron

Söndagen den 23 oktober är dagen då en litet företag från Luxem­burg ska rädda Europas ekonomi.

Men vi tar det från början.

Våren 2010. Efterhand som Grekland avslöjades med budgetfusk och fastighetsbubblan på Irland sprack blottlades europrojektets svagaste punkt: den gemensamma valutan hade inte kommit med en gemensam verktygslåda att ta fram den dagen det ena landets kris blev allas problem.

Snart hade Italien, Spanien och Portugal hamnat i samma svårigheter. Stats­finanserna visade på underskott, marknaden ville inte låna dem pengar – annat än till skyhöga räntor – och statsskulderna växte.

EU hade inte mycket att svara med. Ingen bankakut som kunde hindra krisen från att sprida sig till finansmarknaden. Ingen finansminister som kunde bedriva en gemensam europeisk finanspolitik för att stabilisera den vikande konjunkturen.

Sedan situationen blev akut har krishanteringen bestått av i huvudsak två delar. Dels Europeiska centralbanken, ECB, som tänjt på juridiken och stödköpt statsobligationer från krisdrabbade länder för att pressa ner deras lånekostnader. Dels direkta stödpaket till Grekland, Irland och Portugal – med finansieringshjälp av Internationella valutafonden, IMF, och kopplade till krav på reformer.

Åtgärderna har tillfälligt lindrat bekymren men inte inneburit några långsiktiga lösningar. Tvärtom finns det flera tecken på att läget just nu håller på att förvärras. Spanien och finansjätten UBS har precis fått sina kreditbetyg sänkta, och Frankrike kan vara näst på tur, varnar kreditvärderingsinstitutet Moody’s. Dessutom förväntas Grekland, som inte klarar att nå de uppsatta målen, tvingas till skuldnedskrivningar vilken dag som helst. Vilket skulle leda till stora förluster för både europeiska banker och centralbanker som sitter på grekiska stats­papper.

Uppspelet inför helgens EU-toppmöte har därför präglats av en kollektiv känsla av desperation, hopp och den bestämda uppfattningen att någonting måste göras.

Frankrikes finansminister François Baroin har kallat mötet för »avgörande«. Storbritanniens finansminister George Osborne har sagt att han förväntar sig »en imponerande uppsättning åtgärder«. Och i slutkommunikén från förra helgens G20-möte i Paris mellan finansministrar och centralbankschefer kunde man läsa att de »ser fram emot utfallet av EU-toppmötet den 23 oktober för att beslutsamt hantera de nuvarande utmaningarna genom en heltäckande plan«.

I centrum för denna heltäckande plan står stödfonden European Financial Stability Facility, EFSF. Eller rättare sagt bolaget EFSF – registrerat som “société anonyme« under luxemburgsk lag – vars aktieägare består av euroländerna. Före­taget bildades 7 juni 2010 och har ett dussin­tal anställda.

Verksamheten har hittills bestått av att låna ut pengar till krisdrabbade länder – pengar som EFSF genererat genom att ge ut obligationer som i sin tur garanteras av euroländerna.

Proceduren har varit krånglig, långsam och ineffektiv. Den maximala utlåningskapaciteten på 440 miljarder euro har klarat av att täcka svarta hål hos småländer som Grekland, Irland och Portugal, men är långt ifrån tillräcklig ifall Italiens eller Spaniens ekonomi skulle falla samman.

Nu ska stödfonden bli större och mer flexibel. Och om allt går enligt planen ska denna räddningsaktion inte kosta euroländerna ett enda cent.

Idén kommer ursprungligen från Sony Kapoor, vd på tankesmedjan Redefine och tidigare investment banker på Lehman Brothers: tanken är att i stället för att ge ut obligationer och sedan låna ut pengarna ska EFSF:s aktieägare – euroländerna – garantera värdet på de statsobligationer som de krisdrabbade länderna själva ger ut upp till en viss nivå. Spekulationerna säger att det handlar om någonstans mellan 20 och 40 procent.

Den som drivit förslaget hårdast inför EU-toppmötet är tyska försäkringsjätten Allianz, som för övrigt råkar vara ägare till amerikanska Pimco som förvaltar världens största fond för statspapper.

Vad handlarna – och EU-ledarna – hoppas på är att om stora starka Tyskland och andra euroländer med högsta kreditbetyg backar upp krisländerna kommer marknaden att lugna ner sig och återfå förtroendet igen. En strategi som hämtad ur ett parti schack: det är inte draget i sig utan vetskapen om vad som väntar i nästa drag som avgör ur motspelaren agerar.

Smart men riskfyllt. Problemet är att en garanti just bara är ord. Om marknaden inte tror på dem blir de verkningslösa. Och vad händer då, om exempelvis Italien – världens tredje största obligationsmarknad – måste ställa in sina betalningar. Är då Tyskland, för att inte säga länder som Malta och Cypern, beredda att betala gigantiska belopp för att Italien inte klarat av att hushålla med sina resurser?

När allt kommer till kritan handlar statsskulder lika mycket om viljan att betala som möjligheten att betala.

Fakta | Mötet

EU-toppmötet pågår mellan 21–23 oktober.

Fredag: Euroländernas finansministrar slutförhandlar om nytt stödpaket till Grekland.
Lördag: EU:s stats- och regeringschefer diskuterar förslag om hur det ekonomiska samarbetet ska fördjupas.
Söndag: Euroländerna fattar de avgörande besluten om hur krisen i euroområdet ska hanteras.