Dags att tänka nytt

Gratulerar till det nya jobbet som närings- och innovationsminister! För oss som har följt landets och omvärldens ekonomiska utveckling är det tydligt att det behövs ett omtag från samhällets sida, dels för att rusta oss bättre för de stora utmaningar och den höga förändringstakt som vår ekonomi och vårt näringsliv har och dels ta till vara den potential som vi trots allt har inom många sektorer.

Det första och viktigaste steget är att hitta en ny och bättre ekonomisk-politisk karta som stämmer med dagens verklighet.

För under de senaste decennierna har den dominerande doktrinen varit att statens roll som drivkraft och aktör för den ekonomiska utvecklingen ska begränsas och i stället inriktas på att minska friktionen inom näringslivet och stärka incitamenten för att driva företag. Det som så populärt, men något abstrakt, kallas för »strukturreformer«. Sänkta skatter, minskad byråkrati, göra det lättare att anställa och avskeda arbetskraft, och att stimulera konkurrensen genom att sänka inträdeshindren i olika branscher, öka rörligheten för kapital, samt »konkurrensutsätta« offentliga verksamheter har varit de operativa delarna av denna doktrin.

Till detta har kopplats övertygelser om att statliga och statligt styrda investeringar har stora negativa konsekvenser, inte minst genom att de tränger ut privata investeringar. I detta har också funnits en stark tro på att de finansiella marknaderna är bäst lämpade att allokera kapital till de sektorer som ger bäst avkastning. Hela detta paket brukar benämnas »supply-side economics«.

I Sverige har så väl tidigare socialdemokratiska som inte minst den avgående alliansregeringen anammat denna doktrin med hull och hår. Den har blivit något av en överideologi. På många områden har det också lett till önskade effekter och ökad ekonomisk effektivitet. Men det har också lett till vad filosofen Karl Popper kallade för »unintended consequenses«. Avreglerade marknader har inte utvecklats som man tänkt sig. Konkurrensutsatta marknader har också »oligopoliserats«, som telekom- och finansmarknaden, där några få spelare skaffat sig en dominerande ställning och kontrollerar prisbildningen och där vårdande av befintliga affärsmodeller håller tillbaka utvecklingen. Denna »konsolidering« är också tydlig inom apoteks- och den privata omvårdnadssektorn.

De finansiella marknaderna har dessutom visat sig ha stora inslag av flock- och kortsiktig klippmentalitet, där sparandet främst har drivit upp priserna på befintliga tillgångar, med bubblor som följd, och inte kanaliserats till verkliga investeringar i den reala ekonomin.

Kort sagt har den gamla ekonomisk-politiska kartan visat sig stämma allt sämre med en verklighet som är mer komplex än de neoklassiska rationalitetsantaganden den grundats på.

Den viktigaste insikten i nu rådande ekonomiska läge, där den privata sektorn är försiktig och vill öka sitt sparande men har svårt att hitta nya investeringar, är att staten inte är en aktör som andra. I stället måste den kliva fram och investera för att hålla i gång och få upp farten på de ekonomiska hjulen.

Alternativet är fortsatt stagnation. Det omhuldade svenska överskottsmålet för statsbudgeten blir inte bara kontraproduktivt utan närmast absurt i detta läge. Ett överskottsmål är inget annat än ett åtstramningsverktyg, som är lämpligt för en ekonomi som har starka tendenser till överhettning typ svenskt åttiotal, och inte för dagens deflationistiska miljö, där vi dessutom har en flytande krona.

En ny och bättre men mer komplex karta innebär inte självklart bättre beslut. Pragmatism är ledordet. Missbruk måste beivras. Så kära Mikael Damberg, skaffa en bättre karta än dina föregångare men ha också sinnesro att acceptera att det finns vägar som inte leder framåt, mod att se dem som bär och förstånd att inse skillnaden.

Per Lindvall