Därför är dollarn så stark och kronan så svag

Förra veckan kostade en amerikansk dollar runt 11:20 kronor. Så svag har den svenska valutan bara varit vid en handfull tillfällen tidigare och alla har inträffat de senaste tre åren. Ett tämligen ordinärt hotellrum i Florida, som kostade 2000 kronor natten för några år sedan, kan nu hyras för 7000 kronor per natt. Det beror till viss del på att amerikansk ekonomi har tuffat ifrån omvärlden och då inte minst Europa. För 15 år sedan var USA:s ekonomi ungefär jämförbar med EU:s i storlek. Idag är den 25 procent större. Men prisskillnaden för hotellrummet beror också till stor del på kronans försvagning mot dollarn, närmare 40 procent på fyra år och 70 procent på 15 år.  Fast varför är dollarn så stark och kronan så svag? 

Svaret verkar ha mer att göra med finansiella flöden än med klassiska reala faktorer. Egentligen kokar det ner till frågan: Var vill företag, banker, pensionsfonder och privatpersoner parkera sina pengar och sitt sparande? De senaste åren har svaret varit givet: USA. Detta då dollartillgångar är de mest likvida och stabila. Det gäller inte minst för långsiktigt sparande i amerikanska aktier. Men den här flödesstyrda modellen följer inte de klassiska skolboksteorier som brukar användas för att förklara växelkursers utveckling över tid. En tes som Riksbanken och andra ekonomiska bedömare har förfäktat ända sedan kronan fick flyta fritt hösten 1992, och då deprecierade rejält, är att den kommer att stärkas ”på sikt” i takt med att svensk ekonomi stabiliseras och växer.  Men så har det inte blivit. 

Sverige fick ordning på sin ekonomi och har sedan länge ett bytesbalansöverskott i klass med länder som Holland och Tyskland. De senaste åren har det legat runt 6 procent av BNP. Det innebär att Sverige har byggt upp en stor nettofordran mot omvärlden. Även gentemot USA har Sverige för övrigt ett bilateralt överskott i handeln.  Statsskulden är samtidigt bland de lägsta i Europa; runt 30 procent av BNP. Inkluderas statens finansiella tillgångar, så har svenska staten en större nettoförmögenhet. Riksbanken har haft god ordning på inflationen som har varit lägre än omvärldens under lång tid, och då inte minst relativt USA (undantaget den kortvariga toppen i spåren av pandemin och krigsutbrottet i Ukraina).  

Makroekonomiskt liknar Sverige numera en mindre variant av Västtyskland på åttiotalet, med låg skuldsättning och stabil ekonomi. Däremot var D-marken alltid stark, medan kronan har fortsatt att skvalpa och befinner sig i en nedåtgående trend mot såväl dollarn som euron sedan närmare femton år. Det är därmed uppenbart att stora och regelbundna bytesbalansöverskott inte är något som automatiskt stärker en valuta. Tesen att de fordringar i utländsk valuta som över tid byggs upp mot omvärlden, ska stärka kronan när de väl växlas och plockas hem till Sverige gäller helt enkelt inte.  

Den stackars kronan är inte ensam om detta orättvisa öde utan delar det med andra länder med stora bytesbalansöverskott, som Japan, Sydkorea, även Kina (vars valuta dock inte är fullt konvertibel). Och inte minst vårt grannland Norge med sina stora intäkter från olje- och gasexporten. Den norska kronan har försvagats till och med gentemot den svenska. Den enda valutan som följer de gamla skolboksreglerna är schweizerfrancen. Schweiz har ett stort bytesbalansöverskott, låg statsskuld och framför allt låg inflation samtidigt som francen de senaste tjugo åren har stärkts mot alla andra valutor, inklusive dollarn och euron.  

Sveriges låga statsskuld har inte heller hjälpt, kanske snarare tvärtom. Den är nämligen så låg i förhållande till ekonomin att likviditeten i svenska statspapper har lyfts fram som ett problem. De utlänningar som har varit intresserade av att investera i svenska skuldebrev har i stort varit hänvisade till obligationer utfärdade av banker och fastighetsbolag. Men med en hög privat skuldsättning, och därmed stor räntekänslighet hos både svenska hushåll och krisande svenska fastighetsbolag, så har dessa papper inte varit särskilt attraktiva. Det gällde särskilt från hösten 2022 när räntorna drog iväg och många fastighetsbolag, typ SBB, fick problem. Med den nuvarande svaga konjunkturen i Sverige och Europa, så ser det inte ut som de flödena kommer tillbaka med någon större kraft, i alla fall inte på ett tag. 

De stora finansiella pumparna arbetar nämligen åt andra hållet; de driver flödena mot amerikanska aktier, obligationer, fastigheter och andra finansiella tillgångar i dollar. Ekonomiprofessorn Michael Pettis har beskrivit väl hur denna ”reserv-valuta-pump” fungerar. Det som utmärker en ekonomi med en reservvaluta är dess förmåga att bära en stor skuldbörda och ingen ekonomi har så stor förmåga att bära skulder som den amerikanska. Enligt Pettis är det andra länders stora sparande, bytesbalansöverskott, som driver det motsvarande gigantiska amerikanska bytesbalansunderskottet. Kapitalet flödar till USA och därmed ökar skuldsättningen, eftersom de utlänningar som äger kapitalet så att säga har en fordran på den amerikanska ekonomin. Landet är både världens ”consumer” och ”borrower of last resort”.  

För USA har detta stora fördelar (”the exorbiant privilege”) då omvärldens efterfrågan på dollartillgångar driver ner kapitalkostnaderna i ekonomin och gör det lätt att finansiera landets mycket stora budgetunderskott – och därmed inte minst dess försvarsmakt. Men dollardominansen har också ett högt pris då den bidrar till att slå ut stora delar av amerikansk tillverkningsindustri, eftersom den starka dollarn gör det svårt för denna att konkurrera med sina produkter på världsmarknaden. 

Men det finns frågetecken om den framtida funktionaliteten för dollarpumpen. Donald Trump har deklarerat att han inte tänker tolererar några större bytesbalansunderskott. Det är en dålig ”deal” helt enkelt, och därför tänker han införa strafftullar på i stort sett all import. Det skenande amerikanska budgetunderskottet och den därmed snabbt växande statsskulden är ett annat problem.  Trump har utlovat stora skattesänkningar, som delvis ska finansieras med tullar och drastiska besparingar i statsapparaten som Elon Musk ska plocka fram. Samtidigt har han hotat länder som vill överge dollarn som reservvaluta, med extra höga strafftullar. Det blir svårt att få allt detta att gå ihop utan att det påverkar dollarns växelkurs. 

En som räcker upp handen för att prata om den växande risken för en dollarkollaps är hedgefonden Bridgewaters grundare Ray Dalio. Han varnar i kommanden boken How Countries Go Broke: Introduction & Chapter One, för att den amerikanska ekonomin håller på att bli övermättad av skulder. Det krävs drastiska åtgärder, sänkt ränta, högre inflation, och drastiskt sänkta federala utgifter, för att USA ska undvika en skuldkollaps, menar han.  Kanske priset för det där hotellrummet i Florida blir lite mer överkomligt om några år. 

***

Läs även: Stora Ensos industribyggande – ett fiasko

Läs även: Ingen ände syns på lågkonjukturen