Därför ratas Ratos

Det var turbulent för cirka tjugo år sedan. Investmentbolaget Ratos, grundat 1933, gjorde därför en förändring i ledningen. Olof Stenhammar blev ordförande och till ny vd rekryterades sedan Arne Karlsson.

Karlsson var akademikern från Handelshögskolan i Stockholm som hade studerat just investmentbolag och därefter gjort karriär i näringslivet. När han tillträdde publicerade han en forskningssammanfattning på Ratos sajt om hur investmentbolag bör drivas. Liksom många andra investmentbolag handlades Ratos med en så kallad substansrabatt, där aktien har lägre pris än de underliggande tillgångarna. För att lösa detta behövde man investera i onoterade bolag.

Analysen applicerad på Ratos affärsidé fick stor spridning.

Under följande decennium formade Arne Karlsson bolaget till ett börsnoterat private equitybolag. Företag köptes, förädlades och avyttrades – allt medan aktieägarna fick rejäla utdelningar. Under hans ledning steg aktiekursen med 500 procent. Framgångssagan följdes inte av något abrupt slut, utan det blev ett allt svagare kvartal tills man backat på nästan alla fronter. Ratos utveckling de senaste sex åren kan krasst sammanfattas med ett ord: katastrof.

För sex år sedan lämnade också Arne Karlsson vd-posten och blev styrelseordförande. Susanna Campbell, som hade arbetat på Ratos sedan 2003 som bland annat chef för ett investeringsteam, utsågs då till ny vd.

Somliga menar att Campbells tillträde skedde vid en olycklig tidpunkt. Den marknad som Ratos var verksamt inom hade förändrats, konkurrensen hade blivit alltför hård. De lågt hängande frukterna i form av billiga, lönsamma bolag hade redan skördats av konkurrerande private equitybolag.

Susanna Campbells första stora affär var investeringen i det norska oljeservicebolaget Aibel. Då handlades oljefat för över 100 dollar och marknaden utgick från fortsatt höga nivåer. Ratos finansierade affären med en nyemission och genom att minska utdelningen. Men när oljepriset började falla skarpt blev utsikterna rejält försämrade. Någon fart på andra affärer blev det inte heller.

2016 valde Arne Karlsson att lämna bolaget, han ville trappa ner, och till ny ordförande utsågs Jonas Wiström från ÅF. Wiström hade bara varit två månader på sin post när Susanna Campbell fick sparken och hösten 2016 rekryterades en ny vd: Magnus Agervald.

Men portföljbolagen utvecklade sig svagt och analytiker pekade på ett talande nyckeltal. Det åtta gånger större investmentbolaget Industrivärden hade en förvaltningskostnad på 110 miljoner kronor om året. Ratos förvaltning kostade 261 miljoner kronor år 2016.

Under försommaren 2017 lanserade Ratos en ny strategi. För att rulla ut den »anser vi att det behövs ett annat ledarskap«, hette det från Ratos när Agervald fick sparken i slutet på samma år.

Ordförande Jonas Wiström lindade inte in kritiken – i intervjuer förklarade han att rekryteringen av Agervald var ett misslyckande.

Wiström tog själv över som vd och Ratos storägare, Per-Olof Söderberg, tog ordförandeklubban. Två verkställande direktörer hade på kort tid fått gå.

– Det var ingen konflikt bakom, säger Wiström i dag.

Skiftet var tydligt. Ägarfamiljen Söderbergs, av Affärsvärlden kallad »den glömda dynastin«, insteg i styrelsen innebar också en uppgörelse med arvet efter Arne Karlsson.

– Om man ska raljera lite kan man säga att vi hållit svaga bolag för länge och sålt de bra bolagen för tidigt. Med facit i hand sålde vi Anticimex och Scandic tidigt. Hade vi behållit bolagen hade Ratos varit ett annat bolag i dag, säger Wiström.

Den förändrade strategin innebär att Ratos inte längre är något private equitybolag inriktat på att köpa och avyttra bolag, i stället ska man köpa bolag och agera som långsiktig ägare.

Utdelningarna – som varit en födkrok till aktieägarna, Ratos aktie har en av börsens högsta direktavkastningar – ska framöver finansieras från kassaflödet från portföljbolagen och inte genom bolagsförsäljningar.

Det är en rejäl skillnad mot tidigare. Portföljbolagen var förr alldeles för skuldsatta för att kunna göra utdelningar. Men andra ord måste skulderna minskas. Affärsplanen innebär också att Ratos ska förvärva mindre bolag; om det förr köpte ett bolag för uppemot fem miljarder kronor ska man numera sträcka sig upp till två miljarder.

– Framöver ska vi behålla våra bolag så länge vi tycker att vi är en bra ägare, säger Jonas Wiström. Men om man äger ett bolag länge, då måste man tillföra mer än bara kapital. Vi måste tillföra operativt stöd, vilket gjort att vi nu rekryterar folk med operationell erfarenhet.

En annan förändring är att Ratos framöver vill ha kontrollen i bolagen man köper in sig i. Köpet av oljeservicebolaget Aibel, – av vilket man köpte 30 procent under Susanne Campbells vd-period – kan alltså omprövas.

– Vi vill vara en majoritetsägare i våra bolag, men vi kan göra undantag, säger Jonas Wiström, som snart varit vd i ett år och inte vill säga om det värsta är över.

Investmentbolaget har ett dussintal portföljbolag med över 30 miljarder i omsättning och 13 000 anställda. Omvandlingen tar tid, menar Jonas Wiström.

– Ratos har haft en tuff resa på börsen under många år och det tar alltid längre tid än vad man tror. Det är mycket bra som händer, men väldigt mycket återstår att göra.