David Eberhard: Moralisterna vilar aldrig – inte ens i pandemin
Toppbild: TT
Jag har blivit ombedd att hålla ett så kallat Tedtalk. Det är ett kort föredrag där man ska komma med något smart, nytt koncept som kan intressera hela världen. Jag blev tillfrågad även förra året, men då ställdes evenemanget in på grund av covid-19. I detta sammanhang väljer man inte sina ämnen helt själv, utan måste anpassa sig till årets tema. Förra året var temat »våga«, vilket jag tyckte passade mig väldigt bra. Det ligger i linje med allt jag skrivit.
Men så var det ju det där med pandemin. 2020 gick på paus och därmed kom årets tema att bli just »paus«. Vad säger man om det? På vilket sätt kan jag twista det ämnet så det faktiskt har relevans för det jag har expertkunskap i?
Pausen i samhället har kommit att förändra livet för alla människor. Många av mina patienter har farit väldigt illa. Vissa är livrädda för pandemin. Andra är mer rädda för sig själva och sin psykiska hälsa. För pausen tar aldrig slut. Ju längre tiden går, desto mer förvirrande blir hela konceptet. Under tiden som vi alla riskerar social utfrysning, om vi samlas mer än fyra personer på den lokala pizzerian, tycks det enda man kan göra vara att vila sig i form.
Men mitt i pausen är det några som knappast vilar. Det är moralisterna. De som kommer med pekpinnar och som klämkäckt kablar ut budskap som »nu måste vi hänga i« och »ta hand om varandra«. De goda. De finns överallt, de där fina människorna. De där som genast övertrumfar varje myndighetsdekret. De som »visar hänsyn«. De som, redan när det var riktlinjer om max 50 personer, började hytta med näven när någon hade en middag för 10.
I varje paus ligger det ett tomrum. En plats som ska fyllas med något nytt. I pandemin tycks det nya vara en längtan efter lydnad. Varje uppmaning blir en chans för den moraliskt fullkomlige att visa sin storhet. Men myndigheterna gör det inte helt lätt för dem. Gymmen håller öppet, men ingen ska gå dit. Tunnelbanan går, men ingen ska åka. Vi ska idrotta ute, men hålla oss hemma. Barnen ska inte gå till skolan, men inte vara på stan eller hos anhöriga. Vi ska samlas i grupper om maximalt fyra personer vid varje bord på krogen, men aldrig gå dit tillsammans åtta personer, för då ska alla hålla sig hemma. Och vi ska inte dricka alkohol på krogen efter åtta på kvällen, utan börja dricka på lunchen i stället. Det går ju i alla fall finfint om du ändå bara arbetar hemma. Vilket du ska göra, för nu är det paus.
Enligt en stor studie i den erkända medicinska tidskriften The Lancet som publicerades förra året, visade det sig, att det enda som tämligen säkert spelat roll för hur hårt ett land drabbats under covidpandemin, är hur fet befolkningen är och hur hög BNP landet har. Ju fetare och ju högre BNP, desto högre dödlighet i befolkningen. Det får mig att fundera på många saker. För det första. Hur ska lydnadsivrarna tolka denna studie? Men framför allt får det mig att, återigen, omvärdera den svenska regeringens covidstrategi.
Under våren 2020 tänkte jag att de styrande i Sverige var tämligen coola (eftersom de överlät allt bestämmande till Folkhälsomyndigheten). Under hösten blev det skenbart uppenbart att de helt enkelt aldrig haft en aning om vad de höll på med och sedan bara låtsades vara aktiva. Men nu, när data talar sitt tydliga språk, har även min pollett trillat ner. Det till synes onödiga alkoholförbudet handlar alltså om att minska folks krogbesök, så att de håller sig underviktiga och därmed överlever viruset. Vilka genier! Och jag som trodde att regeringen bara var helt ologisk och inkonsekvent. Jag trodde att de inte visste vad de gjorde, utan bara skyllde ifrån sig när inget gick som de tänkt sig. Att de sedan bara bestämde lite olika saker och låtsades vara handlingskraftiga. Med facit i hand inser jag nu, att de är mycket smartare än så. Pausen och de galna motstridiga besluten syftade naturligtvis hela tiden till att sänka BNP så att mortaliteten i samhället ska gå ner.
