De fattiga och de rika
Plötsligt talade alla om det. När Bono mötte världsbankschefen Jim Yong Kim hette det inför tv-kamerorna att »alla vet vad som dödar fler fattiga än aids, tuberkulos eller malaria tillsammans«. Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair var inne på samma spår. Det finns bara ett sätt att komma åt den extrema fattigdomen. Båda talade om korruptionsbekämpning. Why poverty-veckans nya it-ord.
Ungefär 1,3 av världens 7 miljarder människor lever i extrem fattigdom. Det är ett ohyggligt öde för varje enskild person, men en hyggligt positiv siffra med tanke på att den krympt avsevärt sedan 1981. Då levde mer än hälften av jordens befolkning på mindre än 1,25 dollar om dagen, en siffra som i Världsbankens senaste rapport från i våras sjunkit till 22 procent.
Det som hänt under dessa knappt 30 år är att det stora språnget i ordets bästa bemärkelse skett i Östasien där 77 procent extremt fattiga reducerats till 14 procent. Bara i Kina har nära 700 miljoner lyfts ur fattigdom till en drägligare tillvaro. I Sydasien har andelen sjunkit från 61 till 36 procent.
Det bestående bekymret under den här perioden har varit att den svåra fattigdomen i Afrika under lång tid bara fortsatte att öka. I slutet av 1990-talet skedde ett trendbrott, ökningen hejdades och andelen fattiga började minska. Totalt har andelen sjunkit från 51 procent 1981 till 47 procent 2008, trots att situationen försämrades under stor del av 80- och 90-talet.
Trots viktiga framsteg är fattigdomen i världen ett bestående problem som måste tacklas. God samhällsstyrning – bland annat i form av rättssäkerhet, effektiv och opartisk byråkrati samt avsaknad av korruption – har sedan en tid varit de statsvetenskapliga forskarnas favorit. Och ett återkommande verktyg till hur många världsproblem, däribland fattigdom, skulle kunna lösas. Enligt en studie av Göteborgs universitets QoG-institut från 2010 är god samhällsstyrning till exempel det bästa sättet att bekämpa såväl fattigdom i fattiga länder som ekonomiska skillnader i både fattiga och rika länder. Nu står inte korruptionsteorierna oemotsagda. I boken »The End of Poverty« har exempelvis ekonomiprofessorn Jeffrey Sachs skrivit att fattigdom inte beror på korruption utan på sjukdomar, klimatförändringar och andra geografiska faktorer.
Det finns i stället andra teorier till hur fattigdomen ska bekämpas. Som att länder måste bredda sin produktion och komma bort ifrån beroendet av jordbruk och enstaka naturresurser för att få varaktig tillväxt. Det kan handla om framväxten av en bred och framgångsrik innovativ industri (Sydkorea som gått från biståndsmottagare till -givare på 30 år) eller om relativt väl förvaltande av naturtillgångar (Botswana) eller om världens produktionsnav byggt på marknadsliberal kapitalistkommunism (Kina).
När Världsbanken i år utsåg främsta vapnet i kampen mot fattigdom pekade den ut arbetslinjen. Mer jobbvänlig demografi (alltså, fler vuxna i förhållande till barn) ökar enskildas inkomster och konsumtion. Hos 10 av 16 länder med brant minskning av fattigdomen har ökade inkomster bidragit till att minska fattigdomen.
Härutöver finns givetvis en rad obekväma och politiskt synnerligen oattraktiva åtgärder för de rika länderna. Vid sidan av att uppmuntra fattiga länder att ta itu med korruption och svindleri skulle Europa enkelt kunna öka möjligheterna för länder i Afrika att konkurrera på lika villkor och ta sig ur fattigdomsfällan. Som att slopa handelshinder och tullar, sluta fiska ut vattnen utanför Afrika, upphöra med orättvisa jordbruksstöd eller begränsa egna utsläpp av miljöfarliga ämnen och klimatgaser. Men det är ju jättejobbigt.
