Den diskreta bråkstaken

Hon var pressad framför »Uppdrag  gransknings« kamera häromveckan. Marie Ehrling fick frågan om vad hon tänkte göra med Sorm. Blicken for iväg och hon tvingades tillstå att hon inte riktigt var klar över vad reportern menade.

Han fick förklara att det är ett övervakningssystem där säkerhetstjänster i realtid får tillgång till medborgarnas tele- och internettrafik.

Publikreaktionen kom omedelbart.

»Hup! Ehrling vet inte vad SORM är«, skrev  Carina L Markow på twitter.

För säkerhets skull bifogade Markow, ansvarig för Folksams ägarövervakning en länk till wikipedia som förklarade begreppet.

Att Marie Ehrling fick frågan om Sorm är inte så märkligt. Flera av de tidigare sovjetrepublikerna fungerar som motorer för Teliasoneras tillväxt. Det är i länder som dessa som den svenska telejätten via sina hel- eller delägda dotterbolag misstänks hjälpa säkerhetstjänsterna att övervaka framför allt oppositionspolitiker och människorättsaktivister.

Teliasoneras nya styrelseordförande räddade sig ur knipan i tv-intervjun genom att höja huvudet, blunda snabbt, nicka sakta. Hon samlade sig. Inga spår av eventuell skämsrodnad på de lätt brunbrända kinderna.

Marie Ehrling vet hur man tar kontroll över kritiska situationer, vet hur man agerar när det blåser. Hon beskrivs som lugn, samlad, en arbetshäst, lojal, kontrollerad, stadig. Det är också dessa egenskaper hon har nytta av på tisdag då hon möter riksdagens näringsutskott för att svara på frågor om hur hon ska rädda Teliasonera.

Ehrling har ju fått aktieägarnas – med staten som storägare – uppdrag att få ordning på Teliasonera som efter ett års hårdhänt granskning är rejält tilltufsat. Förutom anklagelserna att bolaget samarbetar med auktoritära länders säkerhetstjänster avslöjade »Uppdrag granskning« i höstas att Teliasonera betalat 2,2 miljarder kronor för att kunna etablera sig i Uzbekistan 2007. Det lilla bolaget Talikant, med hemvist på skatteparadiset Gibraltar, var Teliasoneras partner men misstänks vara kontrollerat av den uzbekiske diktatorns dotter, Gulnara Karimova.

En liten tid före intervjun i SVT, på en av aprils första dagar, hade hon för första gången i sin nya roll mött bolagets aktieägare vid årsstämman ute på ett soligt Djurgården i Stockholm, på anrika Cirkus. Där och då var det dags att manifestera omstarten för det sargade bolaget. Nästan hela styrelsen var ny. Den tidigare vd:n, Lars Nyberg, hade lämnat bolaget efter att en intern utredning riktat allvarlig kritik mot både styrelse och företagsledning. På stämman var hon noga med att markera vad som gäller i frågan om etik och moral.

För Teliasoneras kris är långt ifrån över. Åklagare Gunnar Stetler vid Riksenheten mot korruption som utreder ett gigantiskt mål mot medarbetare i Teliasonera där ett eventuellt åtal förmodligen inte väcks förrän nästa år. Nya avslöjanden som visar att övervakning med hjälp av Teliasonera fortsätter, att mutor fortfarande betalas men nu i form av »sponsring« och »donationer« till kulturella aktiviteter. Mutmisstänkta toppchefer som sitter kvar eller till och med befordrats.

Marie Ehrling är alltså satt att reda upp i sörjan och ska återupprätta det stukade bolagets rykte. Men trots en hel karriär i näringslivstoppen är hon märkligt anonym.

Kvalifikationer för uppdraget saknas inte. Erfarenhet av bolag i både djupa och akuta kristillstånd finns i massor. Hon är en av Sveriges mest inflytelserika näringslivskvinnor, kanske den med absolut mest makt. Som styrelseordförande i Telia-sonera, vice ordförande i Nordea och ledamot i Securitas styrelse har hon inflytande i bolag med ett börsvärde på över 550 miljarder kronor. I dag är hon styrelseproffs med kontor i hemmet på Birger Jarlsgatan i Stockholm, men flest år har hon lagt på exekutiva jobb i framför allt storbolag.

Visst har hon intervjuats en del genom åren men medier håller hon helst på armlängds avstånd, skyddar det privata och agerar bara i sin professionella roll. I ett av få undantag, prästen Louise Linders bok »Leva, leda«, berättade dock Ehrling att hon vill att människor runt omkring henne på jobbet ska vara glada och att hon blir missnöjd med sig själv när hon inte orkat vara det.

– Om jag varit arg eller orättvis, då kan jag ångra mig otroligt. Om jag inte uppmuntrat någon, om jag glömt någon, det stör mig enormt.

Efter studier på Handelshögskolan i Stockholm hamnade Ehrling i slutet på 1970-talet som finansanalytiker på Fjärde AP-fonden. Under den borgerliga regeringen jobbade hon som informationssekreterare på först utbildningsdepartementet och senare på det som då hette budgetdepartementet. 1982 började karriärklättringen på SAS som slutade tjugo år senare, då som vice koncernchef.

Marie Ehrling var en av dem som drog ett tungt lass för att komma till rätta med flygbolagets ständigt knepiga ekonomi. Men hennes sista år på flygbolaget blev nog på flera sätt hennes värsta. Hon har efteråt kallat det »ett generalkrisernas år«. Fram till dess hade hon haft en rad chefsbefattningar men mest hållit sig i bakgrunden. 2001 tvingades hon fram, ut ur kulisserna.

Med terrordåden i New York den 11 september samma år minskade resandet drastiskt och ett tusental fick sluta på SAS. Marie Ehrling höll i sparpaketet. En knapp månad senare krockade SAS flight 686 från Milano med ett Cessnaplan vid starten från Linateflygplatsen. Totalt dog 118 personer i SAS allvarligaste olycka någonsin. Marie Ehrling tog kommandot över krishanteringen. Under våren hade dessutom SAS olagliga kartell med danska Maersk rullats upp. Marie Ehrling fick även då en huvudroll.

När Veckans Affärer utsåg årets mäktigaste affärskvinna i början av 2002 var valet självklart. Juryn motiverade utnämningen av Marie Ehrling för »den trygghet och auktoritet hon visade under fjolåret, som dominerades av en omfattande kartellskandal, terrorattacker i USA och som kulminerade med flygkatastrofen i Milano«.

Själv var hon kluven till priset när tidningen Affärsvärlden intervjuade henne strax efteråt.

– Gör man bra saker blir man idealiserad, gör man misstag huggs man ned oprofessionellt mycket. Det skrämmer mig, man behöver bli hejad på också när det går dåligt.

Samtidigt får hon frågan om hon orkar med tanke på hur tufft 2001 år hade varit och att 2002 inte såg ut att bli bättre.

– Ja. Det är ingen som tackar en om man klappar ihop.

Hon packade däremot ihop bara några månader efter att hon prisats. I maj 2002 lämnade hon bolaget efter en stor omorganisation. I Richard Björnelids bok »SAS – om konsten att sänka ett flygbolag« beskrivs hur Ehrling några månader innan hon slutar ville gå hårdare fram med nedskärningarna, något som irriterade vissa i ledningen som tyckte att hon var väl pessimistisk. Enligt Björnelid var detta början på sprickan mellan henne och dåvarande koncernchefen, Jörgen Lindegaard. Att hon dessutom frontat utåt vid Linateolyckan var irriterande. Lindegaard erbjöd Ehrling mindre makttunga positioner men hon tackade nej. Hennes avgång överraskade och väckte stor uppmärksamhet. Var den ett resultat av en maktkamp mellan de båda?

Hon verkar alltså inte rädd för att ta strider, åtminstone i toppen. En av få kritiska röster som hörts om hennes insatser på SAS var när Affärsvärlden i en kommentar skrev att problemen för SAS bottnade i en ledningskultur som gått ut på att undvika konfrontation med de fackliga organisationerna, »en kultur Ehrling sedan hon tog klivet in i SAS-ledningen 1997 aktivt varit med om att vårda«.

Ett knappt halvår efter sortin från SAS  var hon redo för nästa toppjobb, som vd för Teliasonera Sverige. Ännu en gång alltså ett jobb som nummer två, snäppet under koncernchefen. Ännu en gång på ett problemföretag. Ännu en gång på en koloss med stort statligt ägande, där man måste vara beredd att ta politiska hänsyn. Ännu en gång på ett bolag i en bransch under stor förändring, på en marknad under avreglering.

Hon sjösatte sparpaket, organiserade om, hanterade en allt skarpare konkurrens. När hon hamnar bland topp fem på Financial Times lista över Europas mäktigaste affärskvinnor sa tidningen att hon, efter att ha tagit klivet från SAS till Teliasonera, hade »stärkt sitt rykte som en av Sveriges mest karriärinriktade«.

Den 31 oktober 2006 friades hon och koncernchefen, Anders Igel, åtalade för bestickning. Bolaget hade bjudit in ett antal kunder till Cirkus för att se musikalen »Mamma Mia«. Eventet ställdes in när åklagare inledde en utredning om mutbrott och bestickning.

När den friande domen kom hade Marie Ehrling redan lämnat bolaget. Enligt Svenska Dagbladet var en av orsakerna att hon som Sverigechef inte haft fullt mandat att göra de förändringar hon ville. Också denna gång nekade hon och bolagets koncernchef att det låg någon konflikt bakom.

Även om Marie Ehrling inte var kvar på Teliasonera när det formella beslutet om att storsatsningar österut fattades var det en fråga som diskuterades intensivt under hennes år på bolaget. Mobiltelefonin var på väg att ta över medan förloraren var den fasta telefonin, Teliasoneras kärnområde som under Ehrlings år stod för cirka 25 procent av bolagets försäljning. Konkurrensen fick också samtalspriserna att falla snabbt. Det gällde alltså att nosa upp tillväxt på annat håll. I länder som Ryssland, Turkiet och i Centralasien växte mobiltelefonin rekordsnabbt. Klart att lockelsen var stor. Problemet var bara att riskerna var minst lika stora.

Och nu, som styrelseordförande, får Marie Ehrling åter städa upp, i alla fall göra ett försök. Men i städningen ingår inte, enligt Ehrling, att lämna den kritiserade verksamheten i Centralasien.

– Det är absolut rätt att komplettera med att arbeta på tillväxtmarknader, sa hon till Svenska Dagbladet tidigare i år när hon just blivit föreslagen som ny ordförande med tillägget att »jag är inte beredd att sätta länder på vita eller svarta listor«.

Så hur stor förändring väntar i Teliasonera med Marie Ehrling som styrelseordförande, egentligen? Mer än en massiv produktion av policypapper, etiska riktlinjer och diskussioner om bolagets grundvärderingar?

De nya avslöjandena av »Uppdrag granskning«, nu senast i onsdags, pekar på att Takilantaffären och beredvilligheten att hjälpa diktaturliknande länders säkerhetstjänster fortfarande pågår. I minst ett halvår till måste Ehrling vänta på besked från åklagare om det blir åtal mot några av bolagets toppchefer eller inte. Under tiden jobbar flera av dem på som vanligt. Ta Tero Kivisaari, aktiv i Uzbekistanaffären. Han är en av de misstänkta men har ändå utnämnts till chef för koncernens kärnområden, mobila tjänster.

Marie Ehrling säger att hon inte tänker »genomföra några förändringar internt baserat på den förundersökning som nu pågår om Uzbekistan«.

Tisdagen den 4 juni klockan 11 kommer Marie Ehrling just att ha passerat vakten på Riksgatan 2, tagit hissen upp till plan 4 och letat upp rum 27. Där ska hon möta riksdagens näringsutskott som bett henne komma för att svara på just detta: Vilka förändringar kan vi vänta oss i Teliasonera?

Mats Odell är ordförande för näringsutskottet. Han tycker att det finns flera frågetecken som behöver rätas ut, inte minst med tanke på att staten äger 37,3 procent av bolaget och ska se till att allmänheten har förtroende för bolaget.

– Marie Ehrling måste redogöra för bolagets syn på de uppgifter som kommit fram när det gäller förvärven av licenser och de kontakter man har med den uzbesiska regimen.

Återigen tid för Marie Ehrling att samla ihop sig, hantera krisen, ta kontrollen. Hon vet hur man gör, frågan är bara om det räcker även denna gång.

Fakta | Marie Ehrling

Ålder: 58 år.

Karriär: 1977–79 Fjärde AP-fonden, 1979–1982 informationstjänster på olika departement, 1982–2002 ledande befattningar inom SAS, 2003–2006 vd Teliasonera Sverige, sedan 2006 en rad styrelseuppdrag, bland andra för Securitas, Nordea, Oriflame och Schibstedt. Tillsammans med sambon driver hon bolaget Mydland Ehrling AB.

Bor: Bostadsrätt i centrala Stockholm.

Familj: Lars Mydland och sonen Jacob som hon har tillsammans med tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg. De var gifta under åren 1983–1998.