Den enda vägens politik

» Det måste finnas en annan lös­ning!«

Den 23-åriga grekiska arki­tek­turstudenten Maria skrek ut sin desperation i Svenska Dagbladet i förra veckan. Utropet sammanfattar hennes landsmäns övertygelse att det måste finns en annan väg ut ur krisen än det svidande åtstramningspaket landet blivit ålagt av Internationella valutafonden (IMF) och Europeiska centralbanken (ECB) tillsammans med EU-kommissionen.

Några alternativ presenterade varken hon eller någon av hennes meddemonstranter.

Men finns det något alter­nativ? Skulle Greklands sparpaket ha kunnat utformas på något sätt som ledde till färre protester? Hur stora frihetsgrader har finansminister Evangelos Venizelos i sitt uppdrag att stärka budgeten med 28 miljarder euro, och genomföra privatiseringar på ytterligare 50 miljarder?

Klart står att landet behöver likvida medel utifrån. Om inte IMF och de andra före mitten av juli går med på att släppa till 12 miljarder euro i utbetalningar kan inte Grekland betala sina räntor på statsskulden. Tumskruvarna vreds åt i måndags när euroländernas finansministrar beslutade att hålla tillbaka utbetalningen i väntan på att grekiska politiker förbinder sig att genomföra sparåtgärderna trots de folkliga protesterna.

En sänkning av budgetunderskottet med 15 procentenheter är vad trojkan kräver, men är det verkligen bra för ekonomin att strama åt så mycket?

– Besparingarnas omfattning baseras på IMF:s uträkningar av vad Grekland måste göra för att klara finansieringen på såväl kort som lång sikt, givet den hjälp utifrån som man kommit överens om. Det handlar inte om något ideologiskt val mellan stimulans eller åtstramning just nu. Jag tror inte någon anser att Grekland borde bedriva en expansiv politik i det här läget, säger Jens Henriksson, vd för Stockholmsbörsen och tidigare Sveriges representant i IMF.

Om storleken på Greklands sparpaket är nödvändig ur likviditetssynpunkt, hur ser det då ut med det finansiella och ideologiska spelrummet?

Något ABC för hantering av eroderade statsfinanser finns inte, som Henriksson uttrycker det, men ett och annat anser han ändå att man lärt sig av forskning på tidigare kriser, bland annat i Sverige och Lettland. Till exempel att ett land kan behöva gå igenom en fas av negativ tillväxt för att kurvan ska vända uppåt snabbare. Och att förtroende är det viktigaste kapitalet, snarare än exakta budgetnivåer.

– Sänkta statliga utgifter framstår som ett mer effektivt sätt att uppnå stabilitet än att öka skatteinkomsterna. Särskilt gäller det om en vänsterregering går emot sina kärnväljare och genomför sådana åtgärder. För högerregeringar gäller det motsatta, skattehöjningar är att föredra, säger Henriksson som arbetade tillsammans med Göran Persson under 1990-talskrisen i Sverige.

Det skulle innebära att Greklands socialistiska regering har dubbla skäl att visa sig tuffa på utgiftssidan, något som understryks av marknadernas agerande hittills. Sedan ett år tillbaka har ECB:s räddningsaktioner underminerats av höga marknadsräntor och ökat behov av likviditet. Det är landets politiska »eftergiftskultur«, med Europas lägsta skatteinkomster i förhållande till BNP, som både finansaktörerna och ECB med flera vill se snabb ändring av: 29 procent jämfört med Sveriges 46 procent, enligt OECD 2009. Eftersom Greklands skattesatser redan ligger i linje med övriga Europa framgår tydligt att indrivningen är ett omfattande problem.

Institutionella reformer blir därmed avgörande, men upprättandet av ett nytt socialt kontrakt där alla tar sitt skatteansvar är en långvarig process. Därför kräver EU att Grekland parallellt vidtar ett helt batteri av kortsiktiga åtgärder, på inkomstsidan främst privatiseringar och momshöjningar – av ekonomer betraktade som en av de mest effektiva skatterna – samt på utgiftssidan nedskärningar av antalet offentligt anställda, pensionsreformer och avregleringar på arbetsmarknaden.

Som mottagare i ett IMF-program är stödet alltid avhängigt vissa reformkrav, men i Greklands fall är det främst EU som dikterar handlingsplanen.

– Jag satt i IMF:s styrelse när vi tog beslut om att upphöra med att ställa detaljerade krav på hur länder i kris väljer att städa upp sina finanser. EU däremot definierar långa kravlistor, vilket är ett uttryck för deras bristande förtroende. Den som står i skuld är inte fri, utan makten överförs från de nationellt folkvalda till andra länder och de finansiella marknaderna, säger Henriksson.

Resultatet av det massiva sparprogram som ligger på bordet är att samtliga intressegrupper inom den vita delen av Greklands ekonomi kommer att behöva stryka på foten, restaurangägare likväl som vårdbiträden.

Även det svenska sparpaketet på 1990-talet var designat för att vila på alla medborgares axlar, med nationell uppslutning bakom krispolitiken till följd. I Grekland gör den stora oredovisade ekonomin hela skillnaden för beredskapen att acceptera en svångrem. Realekonomiskt ropar de protesterande i Aten förgäves efter en annan väg. Men kanske skulle de lugnas av Jens Henrikssons erfarenhet:

– Att städa finanser är mer en konst än en vetenskap, men Sveriges erfarenheter visar att det kan göras utan att man i grunden behöver ändra välfärdsmodellen.