Den gröna ön sjunker

I måndags började irländska myndigheter portionera ut 53 ton cheddarost till befolkningen. De massiva åtstramningspaket som lett till arbetslöshet och ekonomisk tillbakagång har inte lyckats stabilisera läget vare sig ekonomiskt eller politiskt, och ostutdelningen betraktas som ett försök att muntra upp de hårt prövade irländarna.

Irland har under veckan seglat upp som Europas mest akuta ekonomiska bekymmer. Finansministermötet dominerades av EU:s påtryckningar för att förmå den irländska regeringen att acceptera nödpengar från unionens nyinrättade räddningssystem. Men trots att det irländska banksystemet hotas av kollaps och den irländska statens lånekostnader skenar, slutade mötet med att frågan bollades ned till tjänstemannanivå. En patrull EU-torpeder skickades till Dublin för »tekniska förhandlingar«.

Den senaste tiden har Irlands besparingar i allt större utsträckning ätits upp av växande lånekostnader. Det kostar nu irländska staten 7,5 procent att låna pengar på tio år, vilket är tre gånger mer än vad Tyskland får betala och det hittills största räntegapet sedan euron lanserades 1999. Häromveckan uppgav irländska centralbanken att budgetunderskottet uppgick till 32 procent av landets BNP – tio gånger högre än den föreskrivna eurogränsen på 3 procent.

Läget i den irländska ekonomin har varit skakigt länge, men det var Angela Merkels uttalanden i samband med Europeiska rådet som utlöste den senaste frossan. Hon menade att banker och andra privata investerare måste vara med och dela kostnaderna om ett land skulle tvingas att ställa in betalningarna eller skriva ned sina skulder. Då reagerade marknaden direkt. Räntetrycket ökade och priset på pengar för de irländska bankerna – som redan hade för lite eget kapital – steg dramatiskt. Effekten blev akut likviditetsbrist.

Bakgrunden är att den forna tigerekonomin fick extra skjuts av en svag växelkurs och låga räntor när valutasamarbetet inleddes. Då steg bostadspriserna raskt, låga företagsskatter lockade utländska företag att investera stort och ekonomin överhettades. Utvecklingen såg ut som den lettiska före finanskrisen och den svenska i början av 1990-talet. Med finanskrisen sprack bubblan och statens räddning av flera större banker har drivit upp budgetunderskottet.

EU:s nya räddningsmekanism föreskriver att ett land måste be om hjälp, men hittills har den irländska regeringen vägrat, med hänvisning till att den har lån som löper ut först nästa år. Det finns flera skäl till det. Inrikespolitiskt därför att regeringen är svag och kämpar för sin överlevnad. Opinionsmässigt, därför att den irländska befolkningen är relativt EU-skeptisk. Ekonomiskt därför att de nödlån som EU/IMF ger kommer med hårda besparingskrav i ett läge där den irländska ekonomin redan går på knäna på grund av stora besparingar. Och de historiska skälen är kanske allra viktigast, varje form av avkall på den irländska självständigheten är en extremt känslig sak.

När ett land som Irland pekas ut för att ligga farligt nära obestånd skulle det i teorin inte vara värre än att låta landet skriva ned sina skulder och först låta marknaden ta smällen och sedan låta skattebetalarna betala i form av nedskärningar och dyrare framtida lån. I praktiken är det uteslutet – både av politiska och ekonomiska skäl.

Ända sedan finanskrisen 2008 har risken att ett euroland ska ställa in betalningarna hängt som ett regntungt moln över Europa. Först var det Grekland, nu Irland, i morgon kan det vara Portugal. Nu gäller det att krisen inte slår mot hjärtat av Europa – Paris och Berlin. I veckan talades det mycket om spridningsrisker, vilket är huvudförklaringen till att det är så viktigt för EU:s ledande länder att rädda Irlands ekonomi.

Till att börja med handlar det om samma osäkerhet som förlamade lånemarknaden under finanskrisen 2008. När priset på pengar går upp blir det dyrt att låna och i värsta fall fryser lånemarknaden och omvärldens investerare betraktar hela euroområdet som riskområde. Det är den spridning som nu riskerar att gå från Irland till Portugal, Grekland och Spanien.

Den här oron kan i nästa steg ge en dominoeffekt eftersom europeiska banker i olika länder äger varandras skulder. Störst exponering mot andra länder har Tyskland, Frankrike och Storbritannien – helt enkelt för att de stora bankerna ligger där. De riskerar konkreta förluster om deras lån till banker i andra länder inte betalas tillbaka, och de banker som i sin tur har lånat ut till dem kan förlora sina pengar – och så vidare. Därför är den politiska viljan så god, därför generositeten så stor när det gäller att skjuta till pengar för att rädda stater och banker.

– Om man inte ställer upp med stöd till krisländerna riskerar de stora länderna att i stället få rycka in och rädda sina egna banker. De ger med ena handen för att slippa ge med den andra, säger chefekonomen Erik Berglöf vid Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, EBRD.

Så skulle till exempel en irländsk bankkollaps slå hårt mot både brittiska och tyska banker. Det är anledningen till att Storbritannien i veckan lovade att bidra med minst 7 miljarder pund till ett irländskt räddningspaket trots att de inte är med i eurosamarbetet. Franska banker är de som har störst exponering mot PIIGS-länderna – Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien. Enligt Bank for International Settlements, BIS, handlar det om närmare 700 miljarder euro, men då gäller över hälften av lånen banker i Italien, som i sammanhanget har relativt starka finanser. Tyska banker däremot, sitter på stora lån till både italienska, spanska och irländska banker.

Både franska, tyska och brittiska banker sitter med stora lån till spanska banker, vilket gör att spridningsrisken till storekonomin Spanien är mardrömsscenariot. En spansk kollaps skulle dessutom med all sannolikhet rasera det nederländska banksystemet där lånen till PIIGS uppgår till 30 procent av landets BNP, varav över hälften till spanska banker.

Så precis som under finanskrisen 2008 gäller det att blidka finansmarknaden. Om oron sprids till ytterligare ett land – som ännu inte befinner sig i akut nödläge – går det snabbt för marknaden att trycka upp räntenivåerna till ett läge som blir ohållbart.

– Hade man inte likviditetsproblem tidigare, så får man det snabbt när det blir svårt att finansiera statsskulden med skenande lånekostnader, säger Claes Måhlén, chefsstrateg på Handelsbanken.

Sverige är just nu bäst i klassen i många ekonomiska mätningar och avseenden, men med lite oflyt hade samma sak kunnat drabba Sverige i samband med krisen i Baltikum 2008, tror Erik Berglöf vid EBRD.

– Sverige kunde absolut ha hamnat i en liknande situation som den Irland är i i dag på grund av de svenska bankernas exponering i de baltiska länderna. Exponeringen var större än den svenska valutareserven. Men tack vare snabbt agerande och hjälp från Europeiska centralbanken lyckades man undvika det, säger han.

De åtgärder som nu vidtas handlar framför allt om att hålla marknaderna lugna. I bästa fall kommer Irland och även Portugal att få sina stödprogram, vilket förhoppningsvis leder till att marknaderna tillfälligt stabiliseras.

– Det värsta som kan hända är att det drar ut på tiden och att man hela tiden tvingas hoppa från den ena krishärden till den andra, säger Erik Berglöf.

Men att pumpa in pengar i budgethål och utlova lånelöften är fortfarande bara tillfälliga lösningar. För att komma till rätta med problemen på sikt måste de enskilda ekonomierna inte bara saneras utan också börja röra sig i rätt riktning.

– I grunden handlar det om att de här länderna har för dålig konkurrenskraft. Till exempel skulle Irland kanske behöva sänka sitt löneläge med i storleksordningen 20 procent för att komma i nivå med Tyskland, säger Mattias Erlandsson vid Konjunkturinstitutet.

Hur Irland och andra länder kommer att agera, och hur marknaden i sin tur kommer att reagera är ännu oklart. Vad vi vet är att den ekonomiska återhämtningen kommer att ta tid. Akutinsatserna kan inte betraktas som annat än just detta. På längre sikt handlar det om att genomföra tuffa besparingar och justeringar som behövs för att länderna ska bli konkurrenskraftiga.

Lettland utmålas som det goda exemplet. Där har stenhårda nedskärningar och lönesänkningar gett både utbredd arbetslöshet och fattigdom – men också viss framtidstro. Letterna har fått finansmarknadernas fulla godkännande, även om de ännu inte fått någon allmän ostdonation.