”Den omöjliga affärsidén” checkar ut från börsen

Ica-gruppen köps ut från börsen av den ideella föreningen Ica-handlarnas Förbund, som lägger budet tillsammans med pensionsjätten AMF. Förbundet ägde redan 54 procent av aktierna i Ica-gruppen,  ett tecken på att det inte finns några eviga och perfekta lösningar på ett företags ägande. För även vad gäller ägarfrågor så svänger modet. Just nu anses ”onoterat” vara den bästa miljön för ett företags utveckling och förändringsarbete. Tidvis har det annars hetat att en börsnotering är det bästa sättet för ett företag att hålla sig i takt med omgivningen och upprätthålla sitt ultimata uppdrag, att bereda vinst för ägarna.

Ica-förbundet är en intresseorganisation för de cirka 1 500 handlare som äger och driver landets Ica-butiker. Ica-gruppen, det bolag som nu köps ut från börsen, är en sorts franchise-givare som servar handlarna med centrala inköp, lager, logistik, marknadsföring med mera.

För en utomstående kan affären te sig lite märkligt. Lyckas budet, vilket det mesta talar för, så går den nya koncernens balansräkning från en nettokassa på 5 miljarder kronor till en nettoskuld på runt 30 miljarder kronor.  Utköpet skruvar därmed upp det finansiella risktagandet för hela Ica avsevärt.  

– Vi ser detta risktagande som väl balanserat och räknar med att kunna beta av skulden i samma takt som ICA Gruppens historiska utdelningar, säger ICA Förbundets VD Göran Blomberg. 

Han förklarar också att om inte AMF hade klivit in som minoritetsägare i utköpsbolaget och skjutit till 10 miljarder kronor, så hade kanske förbundet fått vänta ytterligare några år med sitt bud. Utöver detta säger Blomberg att det blev aktuellt med ett bud just nu då det är lätt att ordna finansiering för närvarande. Men avgörande för budet är ändå att dagligvarubranschen står inför stora utmaningar.

– Det handlar om digitalisering, automation, miljö- och hållbarhetsfrågor, hur människor kommer att handla i framtidens butiker, bilresandets utveckling i en fossilfri värld, säger Blomberg. 

Ica möter dessa utmaningar bäst i en onoterad miljö är huvudargumentet. Och att ta in en extern ägare som AMF i det avnoterade bolaget kan också ses som ett sätt att balansera handlarnas ambition att maximera vinsterna i de egna butikerna mot att upprätthålla ett lönsamt och starkt centralt bolag. AMF får då axla den roll som börsnoteringen och det externa ägarintresset tidigare har intagit.

AMF vill inte uttala sig om hur överenskommelsen med ICA Förbundet ser ut, exempelvis om det finns någon möjlighet att ”skjuta ut sig” om det skulle uppstå friktion mellan de olika ägarintressena.

– Delägandet i ICA passar mycket bra in på de kriterier som vi ställer på att gå in som ägare i ett onoterat bolag och vi ser att ICA har kunnat hantera de olika intressena väl historiskt, säger Katarina Ramberg som ansvarar för alternativa placeringar på AMF. 

Men friktion och kriser brukar annars uppstå när man minst anar det och när strategiska felgrepp blir uppenbara. Icas styrkeposition på den svenska dagligvarubranschen bygger mycket på att konkurrenterna - Axel Jonsson som förvärvade Dagab-gruppen 1988 samt Kooperativa Förbundet, KF - trampade rejält snett under den svenska finanskrisen i början av nittiotalet. Ica mötte därför begränsad konkurrens när man etablerade sitt mycket framgångsrika koncept Ica Maxi. KF som 1992 hade förvärvat stormarknadskedjan B&W från just Axel Jonsson var tidigare klart störst i detta segment, men hade inte kraften att försvara den positionen när nya lägen uppenbarades och nya köpcentra byggdes, ofta utanför stadskärnorna.

Även strategiska felgrepp har också varit återkommande i den svenska dagligvarubranschen. I slutet av 1990-talet när globaliseringen tog fart ansåg många av handelns toppchefer att det var nödvändigt att sluta sig samman i internationella grupperingar. Franska Carrefour, brittiska Tesco, amerikanska Walmart och holländska Ahold hade börjat köpa upp nationella dagligvaruhandlare på rad. 

I jakten på större inköpvolymer och därmed möjligheter att pressa inköpskostnaderna blev internationell expansion och konsolidering ledord. KF-Sverige tog initiativet till Coop Norden, Axfood köpte in sig i Spar Finland och ICA köpte 1998 in den norske entreprenören Stein Erik Hagens kedja Rimi. Två år senare sålde ICA Förbundet – eller Hakon Invest som det då hette – 50 procent av aktierna i ICA AB till holländska Ahold. Några år senare såldes ytterligare 10 procent. 

Samtliga dessa utlandssatsningar blev finansiella och strategiska fiaskon, där KF blev mest skadeskjutet. Ett undantag var Icas uppbyggnad av en baltisk verksamhet, men den har vuxit fram organiskt, i likhet med tyska Aldis och Lidls framgångsstrategi.

För åtta år sedan köpte Ica-förbundet tillbaka aktierna från Ahold samtidigt som börsbolaget Ica-gruppen fick sin nuvarande form. Och detta bolag är något av en organisatorisk ”skvader” med sin hundraåriga grundstomme av självständiga Ica-handlare och en central inköpsorganisation. Till det har adderats senkomna bisysslor, som baltiska Rimi, Apoteket Hjärtat och ICA Bank.  Redan i ICAs barndom beskrev initiativtagaren Hakon Swensson konstruktionen med självständiga handlare och en gemensam inköpsorganisation som den ”omöjliga affärsidén”. 

Men Ica har så här långt förvaltat denna ”omöjliga idé” väl. Den hittills rådande trenden inom handeln har annars varit att bygga upp helägda kedjor av tidigare fristående handlare. Private equity-bolag har varit drivande i denna konsolidering. Men utvecklingen för bolag som genomgått sådana övningar, som Hemtex (där Ica ett tag var ägare), Intersport med flera, visar att inte heller detta är en entydig framgångsväg. Om Icas ”omöjliga” konstruktion skapar de bästa möjligheterna även vid nästa strukturkris återstår att se. För en sådan kommer, det är det enda som är säkert.