Det är taket som är målet

»Att slaviskt hålla fast vid ett överspelat överskottsmål, som till exempel Finanspolitiska rådet tycks rekommendera, är inte ansvarsfullt utan oresonligt.«

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och chefsekonom Ola Pettersson höll knappast igen i sin debattartikel i Dagens Industri förra fredagen.

Målet om 1 procents överskott i de offentliga finanserna har blivit den stora vattendelaren i svensk ekonomisk politik hösten 2014. Men frågan är om inte debatten skymmer en annan, minst lika avgörande finanspolitisk förändring. Det handlar om en nyhet som gick de flesta förbi när »proppen« presenterades i förra veckan. Vilket inte var konstigt, med tanke på att den var gömd djupt inne i den över 400-sidiga luntan.

Det handlar om den andra portalprincipen i de svenska budgetreglerna, vid sidan av överskottsmålet: utgiftstaket. Här vill den rödgröna regeringen genomföra en av de största policyförändringarna sedan reglerna infördes efter nittiotalets krisår.

Utgiftstaket innebär att regeringen i budgeten måste ange en högstanivå för statens utgifter för tre år framåt, en nivå som under inga omständigheter får överskridas. Det handlar om statens utgifter, och alltså inte kommunerna eller socialförsäkringssystemet som utgör de andra avgörande delarna av den offentliga sektorn.

När utgiftstaket infördes var det lika, om inte mer, omdebatterat än överskottsmålet. Många hävdade att det gav finansdepartementet orimligt stor makt och riskerade att i praktiken strypa viktig offentlig verksamhet. Förespråkarna pekade på problemen som försatt oss i krisen. Innan taket fanns var det inte ovanligt att statens utgifter galopperade förbi vad som budgeterats. Med dagens budgetlag måste en regering omedelbart vidta åtgärder om utgifterna är på väg genom taket. Utgiftstaket har, sedan det infördes, aldrig överskridits.

Till skillnad från överskottsmålet sätts taket nominellt, i kronor. Normalt räknas det upp successivt över åren, men om ekonomin växer ännu mer minskar andelen. Så har det blivit. Under Göran Perssons regeringsår sjönk andelen från nära 33 procent till under 30. Alliansregeringen hade som uttalad policy att sänka utgiftstakets andel av ekonomin successivt. För 2014 låg siffran på 27,6 procent.

Det som finansminister Magdalena Andersson och regeringen vill göra är att etablera en ny princip för utgiftstaket. Någon förändring av själva reglerna handlar det inte om, utan införande av en politiskt motiverad idé för hur taket ska sättas.

Enligt idén, som presenteras i budgeten, ska nivån framöver vara konstant i förhållande till ekonomins storlek, mätt som »potentiell BNP«. För vart och ett av mandatperiodens fyra år ska taket ligga fast på 28 procent. För 2015 innebär det den första höjningen på ett decennium av utgiftsandelen.

Den nya policyn innebär knappast något raserande av det finanspolitiska ramverket. Men som signal ska förslaget inte underskattas. En poäng med utgiftstaket är just att det har angetts i ett fast belopp. Att omtolka det så tydligt som man nu gör är en förändring av format. Förslaget markerar också slutpunkten för den nära två decennier långa åtstramning av de statliga utgifterna som startades på nittiotalet av Göran Persson.

Minst lika intressant är vad den nya principen säger om prioriteringarna på finansdepartementet. Prognoserna i den nya budgeten spår att de offentliga utgifterna som helhet, relativt BNP, minskar – från dagens strax över 50 procent till 48,6 procent 2018. Med ett fastlagt utgiftstak för de statliga utgifterna på 28 procent innebär det att det övriga – kommunsektorn och socialförsäkringarna – stramas åt.

Något att ha ögonen på, lika mycket som ett överskottsmål.