Det går för bra nu
Den finansiella catwalken – när de svenska börsföretagen ska visa upp vad de har presterat under tredje kvartalet – är nu i full gång. Investerarna vill ha svar på om bolagen håller den avkastning som de lovat. Vi andra kan fundera på om en hel del av dem kanske tjänar för mycket pengar.
För lönsamheten i företagssektorn och inte minst bland svenska börsföretag har generellt varit god under den senaste mycket tuffa femårsperioden. Kanske har den i många fall hållit sig på så höga nivåer att det indikerar att konkurrensen är satt ur spel på många marknader.
Den svenska bankmarknaden är väl det mest påtagliga exemplet. Visst hade framför allt Swedbank men även SEB stora problem under krisåren 2008 till 2009, men dessa handlade inte om den svenska verksamheten, utan den fortsatte att vara mycket lönsam krisen igenom. Nu diskuteras det om de svenska storbankerna ska ha lite högre kapitalkrav, inte minst för att de är så stora relativt den svenska ekonomin. Då är det helt självklart för bankdirektörerna att den, som de ser det, högre kostnaden på grund av krav på mer eget kapital ska och inte minst kan rullas över på kunderna i sin helhet. Nordea har som mål att uppnå sin avkastning på 15 procent på eget kapital. De övriga bankerna är mindre specifika, men Handelsbanken har som mål att vara bäst i klassen och då bättre än Nordea. Det är även högst möjligt att bankerna klarar sina mål.
Frågan är bara om det egentligen är så bra att bankerna är så duktiga på att tjäna pengar, med tanke på sin storlek och betydelse i ekonomin. Den mycket höga lönsamheten hos bankerna innebär ju i praktiken ett slags extra beskattning av svenska hushåll och företag, och då framför allt mindre sådana. Storföretagen har ju andra alternativ.
Icas marknadsdominans, med över 50 procent av den svenska dagligvarumarknaden och sin mycket höga lönsamhet, borde också vara ett bekymmer för de svenska konsumenterna. Det är det definitivt för de mindre och medelstora svenska livsmedelsföretagen, där Ica använder hela sin förhandlingsstyrka för att pressa deras villkor. Regeringens vision om att utveckla svensk livsmedelsindustri, »det nya matlandet Sverige«, lär förbli en skrivbordsaladåb om inte de mindre och medelstora livsmedelsföretagen tillåts tjäna pengar.
Och vad Ica är på den svenska dagligvaru- och livsmedelsmarknaden är Telia Sonera på den svenska marknaden för digital kommunikation.
Bolagets rörelsemarginaler på så väl mobiltelefoni som på de fasta linorna är ju bland de högsta i hela Telia Sonerakoncernen och klart över 40 procent. De är kanske något lägre än i de kritiserade »Diktaturistan-länderna«, men där är å andra sidan investeringarna högre, vilket gör att kapitalavkastningen för den svenska verksamheten sannolikt ändå är högre. Dessutom är de höga koncessionsavgifterna, och kanske även mutorna, vad man får betala för en potentiellt mycket lönsam, om inte en monopol så i alla fall en duopolposition på dessa marknader. Att telekomjätten med sin mycket starka svenska marknadsposition nu tillåts köpa upp de kommunala bredbandsföretagen en masse riskerar att göra att utvecklingen av svenska it-tjänsteföretag går i stå, i synnerhet om de inte i första hand stöttar Telia Soneras affärsmodell. Att Telia Sonera vill förbjuda sina kunder att använda Skype visar ju hur de tänker.
Listan på branscher som präglas av allt tydligare oligopolstrukturer skulle kunna göras ännu längre. Och den växer hela tiden. Även om det är lönsamt är det knappast bra.
