Det nya kalla kriget

Det var ett ganska misslyckat besök. Kinas president Hu Jintao gav knappast sin värd George W Bush ett lillfinger i förhandlingarna. Och amerikanerna var ganska oartiga, tyckte kineserna. En Falun Gong-anhängare avbröt presidenternas tal, Bush drog Hu i ärmen framför tv-kamerorna och bjöd inte ens på riktig statsbesöksmiddag. Hu introducerades dessutom som president i »the Republic of China« – det är Taiwans officiella namn, till skillnad från folkrepubliken Kina. Men kanske gjorde det inte så mycket. För det är inte längre i första hand i Washington som det nya kalla kriget Kina–USA avgörs. Om något avgörs det i Bentonville, Arkansas.

Bentonville är inte större än Strängnäs eller Ronneby. Men här fattas beslut väl så viktiga som dem mellan Hu och Bush. I Bentonville ligger nämligen huvudkontoret för världens största detaljhandelsföretag – Wal-Mart. Wal-Marts framgångar bygger på att köpa in billigt och Kina har blivit företagets guldgruva. Med 18 miljarder dollar, 150 miljarder svenska kronor, årligen i kinesiska inköp svarar Wal-Mart i dag ensamt för en tiondel av hela USA:s import från Kina. Varje dag ringer inköpare från sina bås i Bentonville för att byta dyra amerikanska leverantörer mot billiga kinesiska. Vill du ha en bärbar dator? På Wal-Mart finns den för under 4000 kronor. Eller en väska för 150 kronor? Vänd på varorna och för det mesta står det »Made in China« på etiketten. Wal-Mart och deras kollegor har på så sätt skapat en lång period av fallande priser på industrivaror och hemelektronik i USA.

Så har också Kinas fantastiska exportökning pågått under 1990-talet och 2000-talet. På femton år har Kinas export ökat från 61 miljarder dollar till 761 miljarder dollar. Exporten fördubblas vart tredje år.

USA:s problem är att man inte ökat sin export till Kina lika mycket. När Hu Jintao var i USA blev det allra första morgonen en rundtur bland blänkande Boeings i flygplansfabriken i Everett. Sammanlagt lyckades Hu på sina fyra dagar shoppa flygplan och kraftverk för hisnande 12 miljarder dollar, allt för att göra amerikanerna glada. Men det räcker inte. USA:s export till Kina står sig helt enkelt slätt mot invasionen av hemelektronik och kläder från Kina. 2005 var underskottet i handeln 202 miljarder dollar, och väntas växa ytterligare i år.

När de kinesiska exportörerna fått betalt av Wal-Mart går de till sin bank för att växla in sina dollar till yuan. När alla framgångsrika kinesiska exportörer på detta sätt står med sina dollar och vill ha yuan borde yuanen stiga i värde mot dollarn. Men där tar det stopp. Den kinesiska centralbanken, People’s Bank of China, har en kontrollerad växelkurs. När pengarna flyter in så ringer därför valutahandlarna på centralbanken i Beijing sina kollegor på de internationella valutamarknaderna. De köper dollar med yuan, för att pressa tillbaka yuanens kurs under det tak som centralbanken satt.

Detta har blivit för mycket för två arga herrar i Washington. Den ene heter Charles Schumer, en riktig östkustdemokrat från New York, den andra är Lindsey Graham, en riktig sydstatsrepublikan från South Carolina. Normalt sett borde dessa båda herrar vara dödsfiender, men nu har de funnit varandra. Industrierna flyttar till Kina, underskottet i handeln växer men ändå låter inte Kina sin valuta stiga, så att Kinas varor kan bli dyrare och USA:s billigare. Schumer och Graham kallar det en skandal. Med ett självpåtaget korståg för de amerikanska jobben har de samlat stöd i senaten för att straffa Kina med en 27,5 procent hög tull tills dess kineserna släpper valutan fri. Siffran har de kommit fram till genom att göra snittet av de två studier om yuanen som de läst om i tidningen.

En oroad Bush-administration har tjatat och skällt på Kina att låta valutan stiga.

– Men det var ju bara åtta år sedan Kina fick beröm för att man inte lät valutan flyta, i praktiken hindrade den från att falla, under Asienkrisen. Då var man väldigt ståndaktiga mot de egna protektionisterna. Det här är viktigt för kommunistpartiets prestige att man visar att man kan stå upp. Amerikanerna glömmer ibland att det här är inrikespolitik i Kina också, säger Frédéric Cho, Kinaexpert på Hagströmer och Qviberg, som följt Kina och dess ekonomi i decennier.

Och även Kina har sina amerikanska ­allierade. En av dem är Erik Autor, vice ordförande i National Retail Federation, vilken gör honom till en av detaljhandelns (inklusive Wal-Mart) främsta lobbyister i Washington. Han kallar Schumer-Graham »ett förskräckligt lagförslag rent ut sagt«.

– En försäljningsskatt av den magni­tuden skulle få förödande konsekvenser för den amerikanska ekonomin: inflationen skulle öka och konsumtionen skulle minska.

På Wal-Marts huvudkontor inskärper man till Fokus att alla skulle förlora. Den kinesiska klädindustrin importerar till exempel alltmer bomull från, just det: USA! Dessutom är det knappast amerikanska konkurrenter till Kina som i första hand skulle gynnas av en strafftull. Wal-Mart och andra importörer har redan sett sig om efter andra länder med lågpristillverkning som exempelvis Vietnam, Mexiko, Brasilien och kanske, så småningom, Indien.

Men på sitt kontor på parad­gatan i Peking vet Zhou Xiaochuan, Kinas centralbankschef, samtidigt att kritikerna trots all sin populism ändå funnit ett korn av sanning. Zhou har ett årtionde bakom sig i toppen för landets största kommersiella banker och finansiella myndigheter. Han har en armé av ekonomidoktorer samlade under sig, underbarn som undervisat på de främsta amerikanska universiteten. Han vet att två så olika och så stora ekonomier som USA och Kina inte ska ha en fast växelkurs mellan sig. Precis som mellan dollarn och euron så måste kursen på sikt få anpassa sig till deras olika utveckling. Alla yuan som Kina trycker för att köpa dollar kan också på sikt skapa inflation.

Men Zhou vet också att politikerna bakom murarna i Zhongnanhai den förbjudna delen av den Förbjudna Staden, några kilometer ned för gatan, inte vill ha några snabba ryck. Alltså små steg, som håller amerikanerna lugna, men ändå inte äventyrar stabiliteten.

Den 21 juli i fjol skrev därför Zhou upp värdet på yuanen med blygsamma 2,1 procent mot dollarn och sedan dess har man låtit den flyta fritt inom ett litet litet band som hela tiden vidgats. Varje månad har yuanen segat sig upp mot dollarn, sammanlagt med ytterligare drygt 1 procent. Eftersom dollarn stigit mot andra valutor har yuanen det med.

I ett långt tal, som var ganska rakt på sak, för en månad sedan, sa Zhou att han inte ville ha »chockterapi« men att marknaden måste få styra yuanen mer.

– En dag kommer valutan att flyta fritt och bli helt konvertibel. Men det kan ta fem till tio år. Kina har ingen brådska, säger Frédéric Cho.

Men det räcker inte för amerikanerna. Fortfarande köper ju kinesiska centralbanken stora mängder dollar för att hålla nere yuanen. I februari år läckte kineserna diskret att man nu passerat ärkefienden i Japan som innehavare av världens största valutareserv, 853,7 miljarder dollar (mer än två gånger Sveriges BNP). Inför Hu Jintaos USA-besök bjöds Schumer och Graham till Peking och kom hem något mindre stridslystna. Men än ligger deras förslag redo för votering.

Här slutar dock inte historien. När valutahandlarna på Kinas centralbank ska köpa dollar är det som de vill ha just det som skapas hos senatorerna Schumer och Graham i kongressen i Washington. Där lovar kongressledamöterna nya friska pengar till kriget i Irak, Department of Homeland Security och allt det som gjort att statsutgifterna under George Bushs regeringsperiod ökat snabbare än under någon annan president efter andra världskriget. I fjol gick därför amerikanska statsbudgeten 319 miljarder dollar back, 2,6 procent av BNP.

Det måste finansieras genom att ge ut statsskuldväxlar. Men om USA ska kunna prångla ut så mycket skuld på världens finansmarknader måste de erbjuda bra priser, räntan på skulden måste stiga.

Det är nu cirkeln sluts och kineserna kommer in igen. När kinesiska centralbanken ska köpa dollar är statsskuldpapper, så kallade T-bills, perfekt. 70 procent av USA:s statsskuld ägs av utlänningar och Kina är numera näst största innehavaren, efter Japan. Med en storköpare som Kinas centralbank pressas räntan på den amerikanska skulden ned och Bush & co får lägre räntekostnader.

– Tänk om Kina skulle svara på Schumer-Graham med att dumpa amerikanska statsobligationer, säger Erik Autor, med olycksbådande röst.

Alltså: slutar Kina hålla nere sin valuta så kan räntorna på USA:s skuld gå upp. Så är USA och Kina hopplöst insnärjda i varandra ekonomiskt.

– Det är en monetär terrorbalans, säger Frédéric Cho.

Men historien slutar inte heller där. Det finns en sak med Kinas handel som inte stämmer. Om Kina växer så det knakar borde landet suga åt sig mer och mer kapital från omvärlden för att investera i sin starka ekonomi. Handeln borde inte ha överskott, den borde ha underskott.
Varför importerar inte kineserna mer? Därför att de sparar för mycket. Trots Kinas fantastiska tillväxt, 10,1 procent i fjol, har allmän sjukvård, socialförsäkring och skola förfallit. För sin trygghet sparar ­kineserna brutalt mycket, minst en tredjedel av allt som produceras, och konsumerar lite.

Särskilt mycket sparar de eftersom det inte finns några bra sätt att investera pengarna. Börserna i Kina har hittills närmast fungerat som en bingohall, dåligt genomlysta aktier med liten del av aktiekapitalet ute på börsen. De statliga bankerna ger heller ingen ränta på sparkapital, och använder dessutom insättningarna till alltför mycket dåliga investeringar. Med så dålig avkastning måste kinesen alltså spara extra mycket för att känna sig trygg. Därför finns det gott om kapital i Kina, som inte hittar vägen till investeringar. Därför importerar inte kineserna mer än de exporterar. I stället skickas kapitalet utomlands. I stället för att pengarna placeras i Kinas tioprocentiga tillväxt får till slut centralbanken sätta dem i amerikansk skuld, med några futtiga procents ränta. Om så yuanen steg 40–50 procent skulle det problemet bestå.

Kanske finns ändå en ljusning. De stora kinesiska bankerna har nyligen sanerats, för tredje gången. Antalet fonder, försäkringar och andra sätt att spara exploderar i Kina. Hu Jintao och hans vapendragare, premiärminister Wen Jiabao, har båda gjort karriär i eftersatta kinesiska regioner och har som mål att stärka vård, skola och infrastruktur. Kanske kan då Kina spara mindre, investera klokare, importera mindre och amerikanska politiker få något annat framgångsrikt exportland att klaga på.