Det räcker nu

Regelverket och förutsättningarna runt våra svenska banker håller på att stuvas om rejält. Och det är inte helt lätt att hänga med. Bakgrunden är ökade ambitioner att göra det svenska och internationella banksystemet mera robust i efterdyningarna till finans- och eurokriserna, vilka visade på fatala brister. Insikten är att bankerna och dess ägare ska stå för de kreditrisker de tar på sig och att de inte så fort det går dåligt kan luta sig mot de explicita och implicita garantier som staterna utfärdat. Med eurokrisen kom även insikten om att vissa stater är så finansiellt svaga att garantierna inte har något högt värde.

Det andra som driver på regelutvecklingen i Sverige är den stora oron, inte minst hos Riksbanken, för den höga skuldsättningen, framför allt hos hushållen.

Centralbankernas gemensamma bank BIS, Bank of International Settlements, har därför tagit fram nya och skärpta kapitalkrav, Basel III-reglerna. De säger att bankerna ska ha en miniminivå på 8 procent kärnprimärkapital i förhållande till de riskvägda tillgångarna. Utöver detta ska bankerna ha en så kallad »kapitalkonserveringsbuffert« på 2,5 procent, vilken ska kunna täcka de förluster som kan uppstå utan att banken underskrider minimikapitalkravet.

Men Sverige har beslutat att de fyra stora systemkritiska bankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – ska ha ytterligare en extra buffert på 5 procent från och med 1 januari 2015. Men det stoppar inte där. Dessutom ska bankerna också bygga upp en så kallad »kontracyklisk buffert« där Finansinspektionen i mitten av juni ska komma med ett skarpt förslag. Företrädare för Riksbanken har förordat ytterligare 2,5 procent för en sådan buffert från halvårsskiftet 2015. Man borde kunna stoppa där, men Finansinspektionen har flaggat för att man före 2016 kan komma med ytterligare krav på institut som bedöms vara globalt systemviktiga.

Därutöver har de så kallade riskvikterna för bolån ökat väsentligt – höjda riskvikter är ett sätt att tvinga bankerna att hålla mer egna pengar för varje krona de lånar ut. Tidigare låg de på runt 6 procent men höjdes för snart två år sedan till nu gällande 15 procent. Finansinspektionen vill dock höja dem till 25 procent under hösten. För de svenska storbankerna är det naturligtvis en viss utmaning att klara dessa växande krav. Intjäningsförmågan är visserligen fortsatt mycket god, men med de ökade kapitalkraven kommer behov att höja räntemarginalerna för att lånen ska bedömas som lönsamma. Detta kan leda till att antingen banken avstår från att förnya lånen eller att kunderna väljer att börja amortera i stället.

Beaktar man dessutom att regeringen och tillsynsmyndigheter vill göra ytterligare skärpningar som påverkar kreditefterfrågan kan det leda till en snabb strypning av flödena i det svenska kreditsystemet. Det gäller exempelvis den omskrivna skärpningen av bolagens möjligheter att göra ränteavdrag. Det berör inte minst fastighetsbranschen, som står för 20 procent av den svenska kreditstocken. Denna bransch är visserligen närmast ett »skattefrälse«, men balansräkningarna är anpassade efter detta och om en större del av kassaflödet styrs mot skattebetalningar, finns det en uppenbart ökad risk för bankrutt.

På makronivå gäller också de växande kraven på amorteringar och eventuella skärpningar även av ränteavdragen för hushållens lån.

Görs detta alltför snabbt kan det bli raskt stopp i den svenska ekonomin.