Djärvare än Jan

För att vara Stockholmsbörsens just nu mest påpassade person är Henrik Persson förvånansvärt okänd. Vägen dit har heller inte varit den rakaste.

I slutet av nittiotalet var Persson ekonomijournalist. Efter några år i finansbranschen fick han 2004 jobb på Stenbecks investmentbolag Kinnevik. Uppgiften var att hålla finansmarknaden på gott humör. Investerarrelationer, som det heter.

En vårdag 2006 blev Persson plötsligt ansvarig för Kinneviks »nya investeringar«. Han syntes i den ena spektakulära satsningen efter den andra. Jordbruksmark i Ryssland, en pelletsfabrik i Baltikum och mikrolån i Afrika. Där fanns några it-investeringar, men ingenting anmärkningsvärt.

I slutet av 2008 träffade han några tyska bröder som startade internetbolag på löpande band. En första investering ledde till en annan. Miljoner blev miljarder. Vid slutet av 2012 var Perssons låda en av Europas största portföljer med internetinvesteringar.

Då vaknade aktiemarknaden. Under 2013 rakade aktiekurserna för »online«-bolag i höjden på ett sätt som påminner om dotcombubblan vid millennieskiftet.

Kinnevikaktien har formligen exploderat. För ett år sedan värderades bolaget till runt 40 miljarder kronor. Förra veckans toppkurs innebar ett börsvärde på 87 miljarder. En värdeökning på nära 50 miljarder kronor. Perssons låda hade, i marknadens ögon, blivit Kinneviks viktigaste verksamhet.

Onlinesatsningen är Cristina Stenbecks första stora offensiva investeringsprojekt och hörnstenen i det »Nya Kinnevik« som nu tar form. I veckan avgick Kinneviks vd Mia Brunell Livfors, utan att någon efterträdare utsetts. Ett skifte som hänger ihop med bolagets kursomläggning.

Strategibytet och värderingen har redan skapat en kör av kritiker, främst i Sverige. Utomlands har mottagandet varit det motsatta.

Helt klart är att insatserna är enorma. Cristina Stenbeck har satt familjearvet på spel i en omfattning som hon förut inte varit i närheten av.

Stenbecksagan är en del av Sveriges moderna samtidshistoria:

I början av åttiotalet lämnar yngsta sonen Jan Stenbeck karriären som bankir i USA för att ta hand om familjeimperiet, främst verkstadsbolaget Sandvik och pappersbruket Korsnäs – kontrollerade genom investmentbolaget Kinnevik. Han utmanövrerar sina storasystrar, tvingas sälja Sandvik och använder sedan vinsterna från Korsnäs för att bygga upp verksamheter inom massmedier, satelliter och mobiltelefoni. Investeringar som ingen förstår och baktalar, men som sedan utvecklas till kassakor och några av börsens främsta företag.

Denna del av historien slutar med Jan Stenbecks plötsliga död 2002. Hans äldsta dotter Cristina, då bara 24 år gammal, kastas in som ny ledare för en bolagsgrupp som befinner sig i ett prekärt läge. Den har inte bara förlorat sin huvudägare. Kinnevikgruppen, med företag som MTG, Korsnäs, Millicom och Metro, har i Jan Stenbeck haft sin motor och själ. Allt har utgått från honom. Ovanpå det befinner sig flera av Stenbeckbolagen i finansiella trångmål.

Cristina Stenbecks år vid makten har främst handlat om att städa. Det har varit en vindsröjning såväl internt i bolagsgruppen som i familjen, där hon rett ut ett komplicerat arvskifte med ett utomäktenskapligt syskon och köpt ut sina två mellansyskon.

Vad familjeimperiet däremot har saknat efter Jan Stenbecks död är en ny berättelse om vart bolaget är på väg. Försöken att hitta denna inleddes alltså i liten skala redan våren 2006. Även om det var Henrik Persson som fick ha hand om det nya var beslutet i grunden Cristina Stenbecks eget. Tidpunkten för omsvängningen sammanföll också med en förändring i ledningen av hela gruppen. I augusti 2006 rekryterades Mia Brunell Livfors till vd för Kinnevik. Våren därpå tog Cristina Stenbeck själv över som styrelseordförande.

Det skulle dock dröja tre år innan omvärlden såg resultat av aktivismen. Investeringarna i östueropeisk jordbruksmark visade sig vara svårhanterliga. Annat var det med internetbolagen.

De tre tyska bröder som Henrik Persson träffade 2008 hette Samwer och hade startat ett slags drivhus för onlineföretag, Rocket Internet. Huvudidén är att snoka upp intressanta affärsidéer som andra fått framgångsrika och göra om dem på egna marknader. »Kopieringsmaskin«, har kritikerna kallat dem.

Kinnevik har med pokerspråk beslutat sig för att gå »all in« med Rocket Internet. Det svenska bolaget har investerat miljarder i både drivhuset Rocket självt som i flera av dess bolag. Våren 2010 köpte Kinnevik in sig i Zalando, ett digitalt sko- och modevaruhus med oerhörda tillväxtambitioner, startat av tyskarna. Zalandonvesteringen har fyllts på successivt och summerar i dag till flera miljarder kronor.

I den senaste delårsrapporten var Zalando det största innehavet i Kinneviks aktieportfölj efter mobiloperatören Millicom. Svenskarnas 36 procent i Zalando värderades till 11,2 miljarder kronor, snäppet mer än mobiloperatören Tele 2.

Långtifrån alla online-investeringar har gjorts ihop med tyskarna. Det näst viktigaste innehavet är Avito, en rysk motsvarighet till auktionssajten Blocket, där Kinneviks ägarandel i senaste delårsrapporten sattes till cirka 1,5 miljarder kronor.

Onlineinvesteringarna är alltså stora pengar.

Stenbecksfären har av allt att döma hittills investerat minst lika mycket i onlineverksamheten som Jan Stenbeck satte i medier och telekom när det begav sig. Onlinedelen står i dag för över 30 procent av Kinneviks så kallade substansvärde. De flesta av de nya investeringarna gör förlust.

Detta är inget konstigt. Bolag som Zalando befinner sig fortfarande i en uppbyggnadsfas där lönsamheten ska komma senare. Det centrala är vad man tror om lönsamheten i framtiden. Det avgör vilket värde man ska sätta på onlineinvesteringarna och hela Kinnevik. Det är detta som alla på aktiemarknaden nu pratar om. Kinneviks värderingar av dessa bygger i stället på uppskattningar, vilka har ådragit sig kritik från flera håll.

Börsinvesterarnas bedömning av onlinebolagen ligger dock ännu högre än bolagets egna. Den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs har i en numera berömd analys värderat Zalando till 100 miljarder kronor och satt en riktkurs på Kinnevikaktien på 450 kronor. Så sent som i december stod Kinnevikaktien i 250 kronor. På bara några veckor for kursen mot skyn och noterades som högst i mitten av januari till 313 kronor.

För vissa har Kinneviks kursstegring varit närmast provocerande. I måndags lustmördade till exempel aktieanalytiker på banken Nordea Kinnevikaktien i sitt veckobrev, på ett sätt som liknar hur vissa mäklarfirmor sågade internetkonsulter som Framfab och Icon Medialab år 2000.

Börskurser och värderingar är en sak. En annan fråga är strategin i ett vidare perspektiv. Onlineprojektet liknar Jan Stenbecks investeringar i telekom och medier på åttiotalet. Även då var skepsisen stor i omvärlden.

Men flera saker är annorlunda nu. I princip alla nya verksamheter som kom fram under Jan Stenbecks tid drevs fram av honom själv som entreprenör.

Nu är den medvetna ambitionen hos Kinnevik att inte själv driva företagen, utan att ge pengarna till andra entreprenörer som driver bolagen. Cristina Stenbeck sa det själv rent ut redan när hon blev ordförande, även om få förstod innebörden.

– Tidigare kan man säga att personen Jan Stenbeck var holdingbolaget för företagsgruppen. Nu vill jag ge företaget Kinnevik samma funktion, sa hon till DN.

Denna förändrade attityd gör att Stenbecks folk hamnar längre från den operativa driften av sina bolag. Rollen som mer av finansiär än entreprenör gör att man kommer in senare i bolagen och bidrar till att summorna blir större. Därmed också risken.

Under Jan Stenbecks tid vid makten fanns också en tydlig uppdelning mellan traditionell verksamhet och nya investeringar. Korsnäs var en tråkig men stadig stödjepunkt för de mer riskfyllda placeringarna. Men sedan december finns inte skogsföretaget kvar i Stenbecks ägo. Då sålde Kinnevik de sista aktierna i bolaget. Affären gav inga astronomiska belopp, 3,7 miljarder kronor, men var symbolisk. Efter den består Kinnevik enbart främst av nya eller »halvnya« bolag inom medier, telekom samt online. Rollen som »tråkig« kassaflödesgenerator ska nu spelas av det lönsamma Tele 2, men frågan är om det har samma stabilitet som gamla Korsnäs.

En ytterligare faktor som är annorlunda jämfört med tidigare är människorna i toppen. Under Jan Stenbecks tid var de tongivande personerna vd:arna för respektive bolag: här fanns figurer som Pelle Törnberg, Lars-Johan Jarnheimer och Vigo Carlund. Hårdkokta, cyniska krängartyper, inte olika Stenbeck själv. Dagens vd:ar har en mer tillbakadragen roll.

Flera av Cristina Stenbecks närmaste har en bakgrund hos de stora investmentbankerna. I oktober meddelades att Cristina Stenbeck skulle ta en mer operativ roll och få titeln »arbetande styrelseordförande«. Samtidigt lyftes styrelseledamoten, den Englandsboende Amelia Fawcett, till vice ordförande. Fawcett jobbade nära tjugo år på investmentbanken Morgan Stanley. I styrelsen finns också två andra tidigare höga chefer på investmentbanken Goldman Sachs, för övrigt samma bank som nu haussar Kinnevikaktien.

Vem som får efterträda Mia Brunell Livfors är inte klart ännu. Valet blir en indikation på hur »ny« Stenbeckgruppen verkligen vill vara. En fråga är om Henrik Persson, ansvarig för de nya investeringarna, ska lyftas upp till vd-stolen. Eller om det blir ännu en internationell figur i stil med bankirerna i styrelsen.

Om Kinneviks transformation lyckas är ännu för tidigt att säga. Aktiemarknaden gav i alla händelser ett rungande ja. Fram till den 9 januari, vill säga. Efter det har aktiekursen vänt brant nedåt, och stod vid denna tidnings pressläggning på strax över 260 kronor.

Oavsett utgång är en sak klar: Cristina Stenbeck är inte mindre modig än sin far.