Droppen som rinner över

Den 11 september i år var USA:s utrikesminister John Kerry på besök hos Saudiarabiens kung Abdullah i hans magnifika palats vid Röda havet. Syftet var att slutföra ett länge förberett samarbetsavtal mellan de två länderna.

USA ville främst få saudiernas stöd för insatser i Mellanöstern, bland annat attackerna mot terroristgruppen IS. I gengäld fick Abdullah uppbackning i en för honom just nu avgörande fråga: att pressa ner oljepriset.

Saudiarabien driver en ensam linje mot stora delar av den övriga oljeproducerande världen. Landets oljekranar står vidöppna och saudierna säljer sin olja till -rabatterade priser, såväl i Asien som till USA. Bakgrunden är kung Abdullahs ambitioner att återta marknadsandelar och hävda landets position som världens största oljeproducent. Att ta upp saudisk olja kostar bara cirka 25 dollar per fat, medan produktionskostnaden i länder med mer svårtillgänglig olja ofta är flera gånger högre.

Den saudiska oljepolitiken tillsammans med sjunkande efterfrågan från krisande ekonomier i Asien och i väst, kombinerat med ökat utbud av olja inte minst från USA, har gjort att oljepriset rasat. Sedan juni har priset gått ner med 30 procent, från 110 dollar till under 80 dollar fatet. Saudiarabien behöver visserligen ett pris på 90 dollar för att klara sin statsbudget men landet har stora reserver och kan klara flera år av budgetunderskott.

På torsdag den 27 november har oljekartellen Opec sitt toppmöte i Wien. Flera av dess medlemsländer kräver nu produktionsminskningar för att hålla priset uppe. Opec:s möjligheter att enas är dock små, givet länken mellan Riyadh och Washington.

Argumenten mot strypt produktion är också fler än så. Ett lägre oljepris ger till exempel en skjuts åt världens ekonomi som nu får oljan cirka 1 biljon dollar billigare per år. En önskad lättnad, inte minst för det tillväxttörstande EU.

Något som också gör USA och dess allierade mer välvilligt inställda till lägre oljepriser är konsekvenserna för dess motståndare. Venezuela, Iran och Ryssland är alla beroende av ett högt prisläge för att klara sina ekonomier. Ryssland får mer än 50 procent av sina statsinkomster från oljeexport. Fortsätter priset att sjunka kommer det få drastiska konsekvenser för landets ekonomi. Venezuelas budgetunderskott var 17 procent av BNP förra året och inflationen är galopperande 60 procent. Deutsche Bank uppskattar att Venezuelas oljepris måste vara minst 120 dollar för att landet ska klara sina finanser.

Iran behöver också ett betydligt högre oljepris – 136 dollar – för att klara sin ekonomi, enligt beräkningar från The Economist. Förra året subventionerade Iran den inhemska oljekonsumtionen med 100 miljarder dollar, motsvarande 25 procent av BNP.

Kortsiktigt kan alltså ett sjunkande oljepris försvaga dessa länder. Många tvivlar dock på att oljevapnet blir särskilt effektivt. Resultatet kan bli att Ryssland söker sig österut och närmar sig Kina.

På lite längre sikt kan också de kortsiktiga vinsterna för västvärlden med ett lågt oljepris vändas till det negativa. Ett lågt -oljepris drabbar alla producenter med svårare utvinningsmöjligheter – som djuphavsoljan utanför Brasiliens kust, -oljesanden i Kanada och skifferoljan i USA.

– Ett oljepris på över 110 dollar fatet får världsekonomin att skaka, men om priset sjunker under 80 dollar får oljebolagen stora problem, säger författaren James Howard Kunstler som nyligen besökte Sverige.

– Prisnedgången kan orsaka kris inom oljeindustrin. Problemet är att exploateringen av svårtillgänglig olja gör att oljebolagen behöver ett högre oljepris än vad konsumenterna har råd att betala och världsekonomin klarar. Resultatet kan bli att många riskfyllda oljeprojekt avbryts och att den mest otillgängliga oljan aldrig kommer upp.

James Howard Kunstler skrev boken »The Long Emergency« 2005 och har sedan dess följt upp med fler om de radikala samhällsförändringar som väntar när världens oljeresurser börjar sina. Olja är en ändlig resurs och många har varnat för att en bristsituation kan uppstå.

På senare år har boomen i USA för -skifferolja gett förhoppningar om att världens oljetillgångar är långt ifrån uttömda och att faran för energibrist inte är överhängande. USA har de senaste fem åren ökat sin oljeproduktion från 5 till 8,5 miljoner fat per dag. Optimisterna hävdar att landet snart åter är världens ledande oljeproducent och självförsörjande på olja (fortfarande importeras dock 28 procent).

Den nya teknologi som fått fart på utvinningen innebär att horisontella borrhål borras utefter stråk av skifferberg som sedan spräcks när man under högt tryck pumpar ner vatten, sand och kemikalier. Denna »fracking« gör att oljan och gasen kan sippra ut ur tidigare stängda skifferlager.

Fracking är dock väldigt kostsamt. Borrhålen sinar snabbt, 80 procent av oljeflödet försvinner på två år. Därför måste ständigt nya hål borras för att bibehålla produktionsvolymerna.

Hittills har oljeindustrin klarat alla investeringar genom kraftig skuldsättning.

»Det har varit en kredit-boom lika mycket som en skiffer-boom«, kommenterade en amerikansk hedgefond-direktör i Business Week häromveckan.

Sedan 2004 har obligationslånen till oljebolagen nästan tiofaldigats. Ett bolag är exempelvis Rice Energy som i april i år gav ut en obligation och tog in 900 miljoner dollar på marknaden för särskilt riskfyllda och högavkastande obligationer. Rice planerar att spendera 4 dollar i utgifter för varje dollar som bolaget får i inkomster.

Den typen av skuldsättning kanske skulle kunna fungera om avkastningen i slutändan blev avsevärd, men frågan är om det blir så. Många varnar tvärtom för att oljebolagen i stället sitter fast i ett ekorrhjul där de hela tiden måste göra nya borrhål för att hålla uppe produktionen. Och eftersom de bästa fyndigheterna utvinns först tenderar varje nytt borrhål ge allt sämre utdelning, samtidigt som skuldsättningen ökar.

När nu oljepriset har rasat med en fjärdedel har finansiärerna plötsligt insett risken att inte få tillbaka sina pengar.

– Att finansiera skifferbolagen har varit väldigt lönsamt för Wall Street, men risken är stor att marknaden för finansiering av dessa bolag nu upphör, säger James Howard Kunstler.

Om finansieringen nu dras in kan oljeboomen i USA komma av sig. Bolagen har på senare tid tappat kraftigt i värde. Och tillgången till nya krediter stängs.

– Just nu skulle jag tro att »high-yield«-marknaden är stängd för bolag verksamma med utvinning av skifferolja, skriverTim Gramatovich, delägare i Peritus Management i Santa Barbara, Kalifornien, i ett mejl till Fokus.

Även på andra håll i världen riskerar ett sjunkande oljepris att sätta stopp för oljeutvinning i extrema miljöer som Arktis eller på stora havsdjup. Enligt det internationella energiorganet IEA går en fjärdedel av projekten för oljesand med förlust om priset sjunker under 80 dollar.

USA:s säkerhetspolitiska spel om oljan är alltså högst tveeggat. Även om Opec inte enas om en strypning vid nästa veckas möte finns en gräns även för hur lågt priset kan sjunka, även för administrationen i Washington.