Dynamiska dynastin

Onsdagen den 12 oktober 1983 höll Kinnevik extra bolagsstämma på biografen Draken vid Fridhemsplan i Stockholm. Några månader tidigare hade Jan Stenbeck genom ett finurligt affärsupplägg lyckats manövrera ut sina systrar Margaretha och Elisabeth ur Kinnevik. De försökte upphäva affären, men det misslyckades och när Jan Stenbeck klev ut ur biografen hade han säkrat makten över familjeimperiet. Han hade också fått biografens vaktmästare att montera upp en skylt där det i stället för »John Travolta i Staying Alive« stod »Jan Stenbeck i Staying Alive«. Det gillade fotograferna. Jan Stenbeck gick från en position som doldis i svenskt näringsliv rakt in i offentligheten.

Anekdoten ovan visar att en Stenbeck gör på sitt eget vis. De har aldrig riktigt fogat in sig i ledet, följt etablissemangets koder, styrt enligt de regler som är gängse.

Ett ytterligare bevis på det är att Jan Stenbeck i 25 år drev familjeimperiet på distans, huvudsakligen från USA. Det gjorde han genom att gå upp vid 4–5-tiden på morgonen, då klockan närmade sig 11 i Stockholm, och sitta i timmeslånga samtal med sina direktörer.  Telefonräkningarna var astronomiska. Men på så vis följde han det dagliga arbetet och utövade sitt inflytande. Några formella titlar var det inte tal om. När han satt där på biografen var han bara styrelseledamot. Först efter 15 år, 1993, tog han över som ordförande i Kinnevik.

Det kan vara värt att ha i bakhuvudet när man beaktar förra veckans besked om att Cristina Stenbeck lämnar över ordförandeklubban till Tom Boardman.

Frågan är vad det kommer att betyda för Kinneviks utveckling. Det har av många beskrivits som ett styrkebesked. Ett bevis på att läget är under kontroll. Men är det det? Eller är det en reträtt?

När Kinneviks grundare Hugo Stenbeck och äldste sonen Hugo Jr dog i mitten av sjuttiotalet fick sonen Jan Stenbeck ta makten över Kinneviks affärer. Då såg investmentbolaget inte alls ut som det gör i dag. Det hade två stora innehav, skogsbolaget Korsnäs och industrikoncernen Sandvik. Och bolagen styrdes av två självständiga, framgångsrika vd:ar, Nils Landqvist och Arne Westerberg. Så ville Jan Stenbeck att det skulle förbli.

– Jag satte mamma på ena sidan av bordet, och satte mig ner med Nils Landqvist och Arne Westerberg  och sa att vi fortsätter precis som tidigare, har han berättat för Expressen.

Arne Westerberg var även vd för Kinnevik. Men det betydde inte att Jan Stenbeck släppte makten ifrån sig. I praktiken styrdes bolaget av en ledatrojka bestående av honom själv, Nils Landqvist och Arne Westerberg, var och en med sina roller. De två industrimännens huvudsakliga uppgift var att hålla ordning på sina respektive bolag. Så att Jan Stenbeck hade pengar över till annat.

Jan Stenbecks formella roll var styrelseledamot. Men i själva verket ägnade han nästan all sin tid åt att bygga upp nya affärer inom mobiltelefoni, tv och annan media. Det var vad han var road av och som största ägare tog han sig friheten att göra som han ville.

Redan innan Jan Stenbeck tog kontroll över Kinnevik  hade han intresserat sig för eget företagande i USA. Han var visserligen anställd av investmentbanken Morgon Stanley, men vid sidan om köpte han och några kolleger ett elektronikföretag i försvarsindustrin, Miltolpe. Det styrde de om och bolaget började i stället forska på mobiltelefoni. 1979 fick Millicom, sprunget ur Miltolpe, en av tre mobiltelefonlicenser i USA. Jan Stenbeck hade då blivit arvtagare till Kinnevik och fortsatte det han påbörjat, delvis i egen regi, delvis inom ramen för Kinnevik. Med åren startade han en mängd företag som kom att bli väldigt framgångsrika.

– Att ha byggt allt det här – det är jag mest stolt över, sa Jan Stenbeck i en intervju i den egna tidningen Finanstidningen.

Sättet han arbetade på väckte inte allas gillande. Aktiespararna var kritiska till hans finurliga affärsupplägg. Andra menade att det var fel att han drev bolaget från USA. Men det fungerade för honom. Han höll organisationen i ett järngrepp, dels genom sina telefonsamtal, dels genom sin oförutsägbarhet.

– Styrningen var som en svart låda. Enväldigt bestämde han vilka styrelseledamöter som sparkades ut, fick vara kvar eller skulle plockas in. Oftast utan att någon annan fick veta i förväg, säger en finansman med god insyn i sfären.

I takt med att de nystartade bolagen Millicom, MTG och Tele 2 växte sig större,  i början av 1990-talet, blev Kinnevik allt viktigare för Jan Stenbeck. Den dåvarande vd:n Daniel Johannesson berättar i Per Anderssons bok »Stenbeck« att hans roll kom att förändras.

– Då hade Jan börjat vara så mycket i Sverige och lägga sig i. Min arbetssituation som koncernchef var helt förändrad. Det var också då vi kunde se att vi var hemma, att det här skulle fungera. Att 80 procent av de marker vi satsat på roulettebordet skulle falla ut.

År 1992 tog Stig Nordin över som vd och året efter klev Jan Stenbeck in som ordförande i Kinnevik. Han blev så småningom även ordförande i flera av dotterbolagen Millicom, MTG, Metro, Tele 2 och Transcom. De uppdragen behöll han fram till sin död i augusti 2002.

När hans dotter Cristina Stenbeck nu lämnar ordförandeposten gör hon alltså tvärtemot det hennes far gjorde. Hon lämnar ifrån sig den formella titeln för att utveckla nya affärer.

Tom Boardman blir ny ordförande i Kinnevik men Cristina Stenbeck räknar nog med att fortfarande ha stor makt att styra och ställa.

Det har hon redan gjort. Under Cristina Stenbecks 15 år som makthavare har fokus legat på digitala satsningar, framför allt inom e-handel och finansiella tjänster. Kinneviks största innehav i portföljen vid utgången av 2015 var e-handelsföretaget Zalando, där Kinneviks ägarandel är värd 25 miljarder kronor. Millicom och Tele 2 var vid samma tidpunkt värda 30 miljarder tillsammans. Framöver ska Kinnevik lägga stort fokus på hälsa och utbildning. Och det vill hon alltså lägga all sin kraft på.

Hittills har hon skött bolagsstyrningen mer traditionellt än sin far. Men nu säger hon att ordförandeuppdragen tar för mycket tid. Avhoppet kan också ha andra förklaringar. Brodern Max bortgång för ganska exakt ett år sedan kan spela in. Cristina och Max Stenbeck delade på ägandet i Kinnevik. I stället för ökat samarbete ska nu ett arv skiftas. Cristina och Max var gemensamma ägare till Verdere, det bolag som är största ägare i Kinnevik. Cristina äger två tredjedelar och Max dödsbo en tredjedel. Vad som händer med Max aktier är bara till hälften offentliggjort. En del av hans innehav låg i en amerikansk trust som ska delas lika mellan syskonen. Övrig del var han, om bodelningen sker i USA där han bodde, fri att testamentera till vem han ville.

Bodelningen kommer därmed att innebära att syskonen Hugo och Sophie, som tidigare köpts ut ur Kinnevik, blir ägare i Verdere. Hur Cristina Stenbeck ska hantera det är en öppen fråga.

Kanske handlar avhoppet bara om att hon vill ägna mer tid åt det hon tycker är kul. Det är ett faktum att ordförandeuppdraget med åren blivit alltmer krävande. En ordförande har mer formalia att förhålla sig till än för tio år sedan. Men det går inte att komma ifrån att den som släpper ordföranderollen också riskerar att förlora viss kontroll över bolaget. Genom att Cristina Stenbeck lämnar styrelseuppdragen i Millicom och Zalando blir insynen i dotterbolagen också sämre. 

Sannolikt bedömer hon att maktbasen är så stark att hon inte behöver titeln för att kunna bestämma. En extern ordförande sitter så länge den gör som ägaren säger. Annars får den gå. De styrelseledamöter som sitter i Kinneviks styrelse i dag är lojala med henne. Hon kommer dessutom att vara ordförande i valberedningen. Där sitter Wilhelm Klingspor och Edvard von Horn, representanter för Kinneviks övriga privata storägare som i alla år stöttat familjen Stenbeck. Därmed har hon, precis som sin far, makt att sparka ut och tillsätta styrelseledamöter. Vill hon bli ordförande igen en dag, så kan hon med visst stöd bestämma även det.