Egoboost för 200 miljoner
»Varför frågar du det?« sa han.
Det var en av de sista dagarna i maj. Anders Sundström hade nyss presenterat ett räddningspaket för gruvföretaget Northland Resources och Sveriges kanske mäktigaste socialdemokrat slängde tillbaka frågan i ansiktet på TT:s reporter. Denne hade undrat om Sundströms känslomässiga koppling till Norrland spelat någon roll för beslutet att hjälpa gruvföretaget.
»De flesta investeringar«, fortsatte Sundström, »görs av människor boende i Stockholm i företag som har sitt säte i Stockholm. Jag tror aldrig du har ställt den frågan till dem.«
Han hade onekligen en poäng. När Anders Sundström efter finanskrisen var med och räddade Swedbank och dess kostymklädda, välbetalda chanstagare vid Brunkebergstorg var det ingen som undrade om han gjorde det för Stockholms skull.
Men samtidigt visade Anders Sundström nu tydligt sina kort.
Han hade försökt både äta kakan och ha den kvar. Han hade sagt att det här skulle bli en god investering för Folksamspararna – men också att det var en ytterst liten investering. Av Folksams kapital stod det här endast för någon »tusendels procent«.
Logiken gick inte riktigt ihop.
Peab, Metso, LKAB och Folksam – alla har de nu dragits in, eller ner, i den gruva utanför Pajala som alltmer påminner om ett bottenlöst hål. I förra veckan berättade företagen att de bildat ett gemensamt konsortium som förser Northland med ytterligare cirka 100 miljoner dollar.
Peab och Metso har sina skäl. Tillsammans är Northland skyldigt dem nästan en halv miljard kronor – pengar som skulle försvinna vid en fullständig konkurs. Peab sitter dessutom på ett kontrakt om att transportera järnmalmen till Narvik i tio år.
För LKAB handlar det mest om regionalpolitik. Hur ska man annars förklara Lars-Eric Aaros krumbuktiga uttalanden om LKAB:s intressen i gruvan? Det här var enligt vd:n en rent finansiell investering, som dessutom gjordes genom riskkapitalbolaget Norrskenet.
»Det här kallar man armlängds lucka«, sa Aaro.
Genom att LKAB gör investeringen genom sitt riskkapitalbolag blir det visserligen mindre resurser till de små och mellanstora norrländska företag som Norrskenet annars brukar satsa i, men vad ska man göra? Om det blivit känt att gruvjätten gett järngruvan silversnöret är det inte omöjligt att företagets image hade tagit skada. Och det här är trots allt ett företag som stundtals behöver flytta på norrländska städer för att fortsätta sin verksamhet. Så 200 miljoner kronor för att inte bli kallad snåljåp av varenda norrländsk ledarsida är kanske ändå värt en hel del.
Det stora frågetecknet handlar om Folksams del. Till skillnad från de tre andra aktörerna har försäkringsbolaget ingen självklar anledning att sätta pensionsspararnas pengar i en gruva.
Visst kan det bli en bra investering. Om järnmalmspriserna rusar i höjden, produktionen tar fart och fördyringarna avtar är det inte omöjligt att vändningen kommer lika snabbt som i Swedbank efter Folksams intåg.
Men det är det ingen som vet. Och det spelar faktiskt mindre roll. Eftersom investeringen är så liten den här gången lär en eventuell succé eller ett eventuellt fiasko knappt märkas i Folksams årsredovisningar.
Kanske är det så Anders Sundström resonerar. I ena vågskålen ligger risken för en liten omärklig förlust. I den andra: möjligheten att bli Norrlands räddare.
Läs mer:
