Elefanten i rummet

Förr eller senare handlar valrörelser alltid om ekonomi. »The Economiy, stupid«, som Bill Clintons kampanjarbetare en gång formulerade det. Efter att valrörelsen pendlat mellan värderingsfrågor, välfärden och kostnader för flyktingmottagande graviterar den nu osvikligt åter mot ekonomiska frågor.

I veckan kom valmanifesten.«En folkomröstning om jobben«, skrev alliansen i pressreleasen. »En ambitiös jobbpolitik. För alla.«, var rubriken på socialdemokraternas. I medierna anklagade Anders Borg och Magdalena Anderson varandra för såväl bristande ansvarstagande för statsfinanserna och för respektive blocks jobbpolitiks uselhet.

Ekonomin, dumbomar!

Vi ekonomiintresserade borde jubla. Ändå är det något som skaver.

Som det här med ansvarstagandet. Statsfinansiellt är vi närmast unika. Statsskulden är låg. Budgetunderskotten de senaste åren är hanterbara och har, till och med enligt den vanligtvis finanspolitiskt hökaktiga IMF, varit motiverade. Inga av de båda finansministerkandidaternas förslag i valrörelsen lär på allvar hota statsfinanserna. Båda är beredda att höja skatter. Och i princip hela det politiska spektrat accepterar budgetreglerna – åtminstone tillräckligt för att behålla förtroendet på finansmarknaden. Varken de bankekonomer eller de på obligationsmarknaden som Fokus talat med verkar särskilt rädda för ett regeringsskifte. Undviker vi bara ett belgiskt regeringskaos lär marknadsräntorna på svenska statsobligationer inte öka med särskilt många punkter.

Jobben är förvisso en central fråga. Men frågan är om inte diskussionen om enskilda arbetsmarknadsåtgärder och finanspolitiskt ansvarstagande riskerar att skymma en viktigare och mer akut: den om tillståndet för det näringsliv som ändå ska skapa jobben och pengarna till statskassan.

Den svenska industrin arbetar för närvarande långt från sin fulla kapacitet. Tvärtom minskar industriproduktionen, både i fjol och väntas göra det även i år, enligt Konjunkturinstitutet, KI. Investeringarna inom industrin faller även de. Nere i Europa har det varit likadant, vilket är en viktig förklaring till siffrorna i Sverige.

Att svensk ekonomi ändå har klarat sig hyfsat de senaste åren beror till stor del på hushållens konsumtion. Men från och med nästa år, spår KI, blir finanspolitiken åtstramande. Dessutom väntas i november förslag på amorteringskrav på bolån. Då är det avgörande att industrin rycker upp sig med investeringar och exportökningar för att kompensera för bortfallet i konsumtion.

Detta tror också många prognosmakare, och små tecken att industrin är på väg att kravla sig upp igen har också synts. Men det är en återkomst som hänger på en skör tråd. I måndags kom en undersökning från inköpschefer både i Sverige och i Europa som antydde på att uppsvinget kan ha avbrutits. Nyheten hade svårt att ta sig igenom bruset från valrörelsen.

Både Riksbanken och ECB kom med räntebesked i veckan och många lyfter fram penningpolitikens brister som orsak till industrins kräftgång. Men huvudproblemet för näringslivet är knappast exakta räntenivåer eller tillgång på kapital. Räntorna har varit låga länge och pengar att investera finns för de flesta.

Problemet är det grumliga begreppet framtidstro. Företagen vågar helt enkelt inte satsa, för att de inte tror på framtiden. Och det ger lägre tillväxt och ytterligare pessimism.

Hur man bryter denna onda cirkel är egentligen ekonomins viktigaste fråga. Det vet politikerna, men de politiska verktygen är begränsade. Bland få saker som det offentliga kan göra på kort sikt är att investera själv, i hopp om att det spiller över på den privata sektorn. Därför innehåller manifesten flera investeringsförslag. Men de kommer i senaste laget. Och frågan är om det räcker. Några patentlösningar finns knappast.

Just därför är det detta debatten borde handla om. Inte vem som är mest rikshushållare.