Emanuel Sidea: Storbankerna skämmer ut Sverige
Det tycks inte vara någon ände på svenska bankernas jakt på vinst – och att skyla över vilken typ av kunder som genererar dessa enorma vinster. Swedbank har varit sektorns banérförare; sanktionsavgiften på 4 miljarder i mars i år talar sitt tydliga språk.
I ett och ett halvt år har åklagare dessutom utrett Swedbanks forna chef Birgitte Bonnesen. Aldrig tidigare har en storbanksdirektör varit liknande läge, där fällande dom kan resultera i fängelsestraff.
Swedbank-ordförande Göran Persson har sagt sig vilja vända blad och gå tillbaka till bankens sparbanksrötter, men ränderna tycks inte gå ur. I mitten på september bekräftade FI att en ny utredning inletts. Nu handlar det om bankens hantering av insiderinformation när den misstänkta penningtvätten avslöjades.
Swedbank tycks vara värst, men är knappast något unikum.
Alla svenska storbanker har de senaste åren fått betala stora böter för att de inte lyckas försäkra sig om att de inte är verktyg för penningtvätt. Är det något fel på systemet? Eller på Sverige?
Att utmåla oss som ett land som tappat greppet är en otjänst. Inte bara för att man själv framstår som en sömnig nostalgiker med rosaskimrande beskrivningar av fornstora dagar. Framför allt för att man hamnar i den sunkiga mylla av mörka krafter som slentrianmässigt avfärdar alla partier som varit i regeringsställning de senaste tjugo åren.
Men – jag vill ändå resa frågan – är Sverige en skurkstat?
På botten finns de våldsverkande gängkriminella. På toppen storbankerna som tycks agera pengatvätt åt alla med smutsig byk och mittemellan hittar vi staten som tycks bortkollrad i välfärdsfusket, banktillsyn och gängkrigen.
I veckans nummer av Fokus skriver jag om bland annat om ett dubbelmord i Hallonbergen år 2017. Det brukar sägas att definitionen av en maffiastat är när vittnen mördas. Det har talats mycket lite om att mordoffren i Hallonbergen var vittnen till ett annat mord.
Visserligen vidtar polisen olika åtgärder och gängkriminella är även något som är högt upp på regeringens agenda.
Samtidigt, i finrummen på storbankerna tyder det mesta på att man ägnar man sig åt att bistå kriminella personer som vill tvätta pengar. Det rör sig förvisso inte om droghandlare från förorterna utan om oligarker och personer med kopplingar till organiserad brottslighet i östled. Å andra sidan kan man inte med säkerhet veta, eftersom kontrollmekanismerna är svaga.
Finansinspektionen (FI) har slagit ner på detta och förutom Swedbanks nämnda fyra miljarder har Handelsbanken fått böta 35 miljoner 2015 – och haft hot om nya böter överhängande. 2015 fick Nordea maxböter om 50 miljoner kronor, då man också slog fast att banken saknade system för att upptäcka och motverka penningtvätt.
"Det innebär att om personer har velat tvätta pengar eller finansiera terrorism har de med stor sannolikhet kunnat göra det utan att Nordea haft möjlighet att upptäcka det", sa Martin Noréus, som vid den tiden var FI:s vikarierande generaldirektör.
Anders Ygeman (S) var inrikesminister och dristade han sig till att vara både upprörd och störd.
"Det betyder att Sverige de facto kan användas både för penningtvätt av den organiserade brottsligheten och för finansering av terrorism."
2019 fick Nordea böta 900 miljoner danska kronor.
Det märkliga är att bankerna fortsätter i de upparbetade spåren. I somras fick SEB en sanktionsavgift på 1 miljard kronor. FI hade undersökt bankens verksamhet 2015-2019 och funnit att stora brister i arbetet mot misstänkt penningtvätt i Baltikum.
De senaste miljardsanktionerna mot SEB och Swedbank visar tydligt att bankerna med berått mod agerar hantlangare åt kriminella krafter. I vilken utsträckning vet nog ingen. Det är ingen som vill slå ihjäl hönan som värper guldägg. Storbankernas agerande är en skam för Sverige.
