Ingves – en opersonlig bankman

För länge sen – på åttiotalet – fanns en bank som hette Götabanken. Den som blev kund där fick, enligt reklamen, en »personlig bankman«. Erbjudandet lockade aldrig mig. Jag är en sådan där butter typ som aldrig tilltalar främmande i tunnelbanan och helst åker hiss ensam för att slippa konversera.

Lyckligtvis är jag skallig sen länge, men minns fortfarande med fasa hur det var att gå till frisören en gång i månaden och först redogöra för allt som hänt sen sist och sedan – ack och ve – tvingas höra frisören pladdra om sitt. Det var först när Skandia lanserade sin kontorslösa internet­bank på nittiotalet som jag blev en riktigt nöjd bankkund. Efter 20 år där har jag fortfarandet inte behövt träffa en enda bankman, personlig eller inte.

Nu var det ju inte om mina bank­kontakter den här krönikan skulle handla utan om Stefan Ingves. Men hjärnans associationsbanor kan vara besynnerliga och när Ingves kom på tal hoppade tanken­ till Götabankens gamla annonser. Fast det är underligt för jag har svårt att komma­ på någon över huvud taget – bankir eller inte – som är mer opersonlig än Stefan Ingves. Och som ni förstått vid det här laget håller jag inte det emot honom. Tvärtom.

Noga taget är det svårt att tänka sig något­ mer kladdigt och frånstötande­ än en personlig riksbankschef. En som lägger­ huvudet på sned, nickar inkän­nande, fäller en tår och uttrycker den största medkänsla med­ människor som belånat sig över tak­nocken eller begått någon annan finansiell faux pas.

Stefan Ingves, å andra sidan, är just så professionellt sträv, charmlös och oinställ­sam som man har rätt att förvänta sig av den svenska penningpolitikens högste styresman. En oväldig tjänsteman av Axel Oxenstiernskt snitt, huggen ur österbottnisk granit.

Jo, jag drar en lans för Ingves och för Riksbanksfullmäktiges beslut att behålla­ honom som centralbankschef eftersom han fått oförtjänt mycket kritik. En vanlig uppfattning bland ekonomer är att Ingves hanterade finanskrisen 2008 bra, men att han sedan var för hökaktig när styr­räntan höjdes med början sommaren 2010, varefter han varit för duvaktig och sänkt räntan för mycket och för länge.

Räntepolitiken kunde säkert ha hanterats­ bättre på vissa punkter, men också sämre. Man ska minnas att en central­bank drar på sig kritik nästan oavsett hur den agerar. Plus att Ingves faktiskt inte sköter penningpolitiken efter eget huvud. Det gör en direktion med sex kvalificerade medlemmar där Riksbankschefen visserligen har utslagsröst, men där han ändå måste ta hänsyn till vad de andra tycker.

Om man betänker att inflationsmålet nu faktiskt är uppnått, att sysselsätt­ningen är hög och tillväxten god är det svårt att ge Ingves lägre betyg än Väl godkänt för de tolv år han suttit på posten hittills.

Visst finns möjligheten att den expansiva penningpolitiken har skapat en låne­bubbla hos hushållen som briserar när räntorna börjar skruvas upp igen. Men ingen kan säga annat än att Stefan Ingves har varnat för just den saken. Oupphörligt. Och att han samtidigt påpekat att Riksbanken har fråntagits ansvaret för att hantera situationen och i stället blivit tillsagd att fokusera på inflationsmålet. Dessutom är det svårt att tänka sig en bättre maskinist vid spakarna om bubblan faktiskt skulle brisera. Det visade Ingves under den globala finanskrisen för knappt tio år sedan.

Flera kandidater pekades ut som möjlig efterträdare till Ingves före beskedet att den gamle blir kvar. Jens Henriksson, Karolina Ekholm, Tomas Östros och Per Jansson.
Utmärkta alla, men ingen fullt lika opersonlig som Stefan Ingves. Han får gärna vara min bankman.