En värld utan skräp

En värld där man kan konsumera utan att ha dåligt samvete. Det är visionen för designkonceptet »cradle to cradle«, som går ut på att härma naturen. Om saker designas så att de kan återanvändas kan vi på sikt glömma sopbergen, säger den amerikanska arkitekten och designern William McDonough och den tyske kemisten och före detta Greenpeaceaktivisten Michael Braungart.

– I naturen finns inget skräp. Där är någons avfall alltid någon annans näring. Titta bara på ett träd. Allt som det producerar går tillbaka till jorden igen, säger McDonough i »Waste=food«, en dokumentärfilm om »cradle to cradle« gjord av den holländska filmaren Rob van Hattum.

Ta en »cradle to cradle«-stol som exempel. Redan från start strävar produktutvecklare och designer efter att använda så giftfria material och så få delar som möjligt. Sits och rygg kan till exempel vara gjorda av en bioplast, som kan läggas på komposten och brytas ner till jord när stolen tjänat ut. Eller av återvunnet råmaterial från stötfångare och ketchupflaskor. Hela stolen består av så få komponenter som möjligt – då blir de lättare att demontera och byta ut. Alla komponenter är typmärkta för källsortering. Och när stolen tjänat ut tar tillverkaren tillbaka den och ser till att samtliga delar används.  De som inte kan bli nya produkter går in i ett biologiskt kretslopp, och blir till jord, eller i ett slutet industriellt kretslopp, som renar alla kemikalier.

Sedan början av nittiotalet har McDonough och Braungart drivit företaget McDonough Braungart Design Chemistry (MBDC) med affärsidén att designa ekoeffektiva produkter och affärssystem. 2002 gav de ut boken »Cradle to Cradle – Remaking the Way We Make Things« och sedan dess har deras idéer använts av såväl Kinas och Nederländernas regeringar, som storföretag som Nike, Ford, Philips, Herman Miller och Steelcase. Time Magazine har utsett McDonough och Braungart till »Hjältar för planeten« och även i Sverige ökar intresset.

I våras startade det svenska nätverket Vagga till vagga av ett femtontal miljö­konsulter, arkitekter och designer. De anordnade sitt första större seminarium i Almedalen i somras och ser som sin huvuduppgift att sprida information om konceptet. I höstas anordnade de en workshop i samarbete med Chalmers tekniska högskola.

– Svensk industri är präglad av fot­avtryckstänkande med fokus på energi­effektivitet och minskade koldioxidutsläpp. »Cradle to cradle« bygger mer på ett helhetstänkande, säger före detta it-entreprenören Mattias Oh, som är aktiv i Vagga till vagga.

Susanne Sweet är forskningschef för Sustainability Research Group på Handelshögskolan, som forskar om företags ansvar för miljö och sociala frågor:

– Kretsloppstänkande har funnits länge i Sverige, men »cradle to cradle« tar det ett steg till och sätter fokus på alltifrån vad man använder för råmaterial till vad som händer med produkten när den är färdig för soptippen. Det förlänger ansvaret för det tillverkande företaget både framåt och bakåt, säger hon.

Ragnar Unge, vd för miljömärkningen Svanen, anser att »cradle to cradle« är ett bra redskap att hänga upp sitt miljötänkande på och ett bra tänkesätt vid produktutveckling. Men han tycker att det är ett problem att konceptet, tvärtemot de traditionella miljöcertifieringarna, saknar en tredje part som kontrollerar arbetet.

De faktorer som Braungart på EPEA:s hemsida anger som utgångspunkt för sitt arbete med kemikalier är samma faktorer som till exempel Naturskyddsföreningen bedömer utifrån. Men eftersom Braun­gart inte öppet redovisar var han lägger gränsvärden eller visar en lista över vilka kemikalier han »släpper igenom« är det svårt att veta om han egentligen ställer annorlunda krav än dem Naturskyddsföreningen redan tillämpat i 20 år.

Nederländerna är det land i Europa som har flest »cradle to cradle«-anhängare. I regionen Limburg i sydöstra Nederländerna har 160 företag gått ihop och under mottot »Let’s Cradle« bestämt sig för att bli den första avfallsfria regionen i världen. Och den holländska regeringen håller på att utarbeta en inköpsstrategi för statliga institutioner som använder konceptet.

Men det är i Norge man hittar världens enda »cradle to cradle«-certifierade designbyrå, 2025 Design. En av de två grundarna, Kjersti Kviseth, jobbade i tio år som miljöchef för kontorsmöbelföretaget Håg, och inledde redan under den tiden ett samarbete med Michael Braungart. Byrån har hittat en nisch i giftfria alternativ till de miljöbelastande material deras kunder använder i dag. De hjälper också företag att planera för biologiska och slutna industriella kretslopp. Något som ofta sätter i gång även nya designprocesser.

– Det tog nästan tio år för Håg att ställa om alla produkter, så det här är inget koncept för kvartalsekonomer eller kortsiktigt tänkande. Håg hade en vd som hade en tydlig vision som gick ut på att vara bättre än konkurrenterna. Jag tror att det krävs en sådan kultur för att konceptet ska fungera, säger Kjersti Kviseth.

– Mitt intresse för miljöfrågor går tillbaka till början av nittiotalet. Den gången dog miljövågen när den ekonomiska nedgången kom. Den här gången är det annorlunda. Jag tror att det handlar om ett generationsskifte bland företagsledarna. Dagens trettioåringar har vuxit upp med sopsortering och tycker att det är självklart att väga in miljöaspekter i sitt arbete.