Ericsson: Kronjuvel som tappat glansen

Ericssons koncernchef Carl-Henric Svanberg kommer klivande med långa steg för att ta emot en grupp kineser på besök på huvudkontoret i Kista utanför Stockholm. Han fyrar av sitt proffsiga leende. Det blir fotografering i solen utanför och lite affärsmässiga skratt. Så lämnar Svanberg gruppen och försvinner raskt tillbaka in på huvudkontoret, upp i hissen, med ett entourage av kostymklädda män i släptåg. Kineserna forslas vidare på rundvandringen. Vardagen rullar på för koncernchefen, men Carl-Henric Svanbergs liv är i dag mycket mer komplicerat än för bara några veckor sedan. Han leder nu ett bolag som bara är hälften så mycket värt som det var i september. Och många bara väntar på att han ska få sparken.

Anders C Johansson passerar receptionen strax efter Svanberg den här morgonen i november. Utan entourage. Han är, liksom Svanberg, från norra Sverige. Han är, liksom Svanberg, civilingenjör. Men där upphör likheterna. Johansson är ordförande för Sveriges Ingenjörer i norra Stockholm och sitter i Ericssons koncernfack.

Johansson tycker, liksom analytiker och journalister, att koncernledningen har gett ofullständig information om bolagets problem den senaste tiden. Plötsliga signaler om kraftigt försämrad vinst har gjort att botten helt gått ur aktien och Ericsson har toppat ekonominyheterna den senaste veckan. Men medan finansmarknadens aktörer är mest irriterade över hur information hanterades när Svanberg träffade investerare i New York måndagen 19 november, är det vinstvarningen 16 oktober och bristen på information till de anställda som upprör Anders C Johansson.

– Jag reagerade som de flesta andra som jobbar här på att vinsten så plötsligt kunde bli så mycket lägre. Sedan tycker jag att koncernledningen snarast möjligt borde ha kontaktat koncernfacket för att informera om läget, men vi har ännu efter en dryg månad inte hört något, säger han.

En så dramatiskt lägre vinst, ett fall på 36 procent, leder ofrånkomligen till spekulationer om att det kommer sparbeting och planer på att säga upp folk på bred front. Inte minst för att det skulle glädja aktiemarknaden om Svanberg och hans män – de är män – visade lite handlingskraft och sänkte kostnaderna. Facket har haft det ganska lugnt här i några år, vinsten har ökat och ingen har ringt och varit orolig för jobbet. Men nu börjar telefonerna gå igen.

Anders C Johansson har jobbat i tio år på Ericsson, och upplevt både höjdpunkten under telekom/it-eran och lågvattenmärket när bubblan sprack.

– När jag kom hit var Ericsson väldigt upphaussat och alla på de tekniska högskolorna ville hit. Några år senare var det ju lite annorlunda, berättar han.

Johansson har arbetat under tre koncernchefer. Förutom Svanberg även Sven-Christer Nilsson och Kurt Hellström. Nilsson höll bara i ett år innan han fick sparken 1999. I stället var det Hellström som fick det otacksamma jobbet att städa upp efter den stora expansionen under 90-talet som leddes av dåvarande vd:n Lars Ramqvist, en företagsledare med en självbild i klass med Pehr Gyllenhammars. Sedan Ramqvists dagar, när företaget var Sveriges största, har försäljning och antalet anställda halverats. Han kommer dock inte att i första hand att bli ihågkommen för sin gärning på Ericsson, utan för sin djupa involvering i Skandias bonusskandal.

Lars Ramqvist var ordförande och höll i taktpinnen när de extravaganta avtalen skrevs.

Efter Hellström kom två nya frälsare, ordföranden Michael Treschow och den vida hyllade vd:n Carl-Henrik Svanberg. De gjorde framför allt ett starkt pr-jobb, genom att övertyga aktiemarknaden om att läget var under kontroll och bolaget skulle komma igen. Det är lätt att glömma att många tunga aktörer på aktiemarknaden faktiskt var osäkra på om Ericsson skulle överleva. Vid den här tiden skakade större bolag än så ute i världen, exempelvis Enron i USA.

Ericssons nedgång under början av decenniet satte sina spår även i den nationella ekonomiska statistiken. År 2000 uppgick den svenska telekomexporten (varor, inte tjänster) till 136 miljarder. Hur mycket Ericsson stod för finns inga officiella uppgifter på, men bedömare på Svenskt Näringsliv säger att det var och är »en betydande del«. Bottenåret var 2003, då var exporten nere i 72 miljarder, förra året hade den klättrat till 96 miljarder. Så nog följs telekomexporten och Ericsson åt. Och även om Ericsson är så mycket mindre i dag är bolaget fortfarande viktigt för Sverige.

– Storföretagen är och har varit väldigt bra för svensk ekonomi, vårt välstånd är byggt på dem, säger Anders Rune, chefekonom på Svenskt Näringsliv.

Men eftersom tillväxten i försäljning i första hand sker utomlands, är det naturligtvis en allt större del av både tillverkning och forskning som också hamnar utanför Sverige. Redan i dag kan man se att även om försäljningen har ökat kraftigt sedan bottenåret 2003, och även om bolaget har börjat anställa igen, så anställer man inte i Sverige. Tvärtom har antalet anställda här successivt minskat under hela 2000-talet. Ser man till antalet anställda är Volvo AB i dag den största privata arbetsgivaren med 28 000 anställda i Sverige, medan Ericsson har runt 20 000.

Numera är det i första hand på aktiemarknaden som Ericsson har betydelse för svenska folket, eftersom i princip alla aktie- och pensionsfonder innehåller aktier i Ericsson. Dominoeffekterna i samhället finns förstås fortfarande, men är mindre omfattande än före krisen i början av 2000-talet. Några som snabbt fått känna av Ericssons nuvarande trängda läge och sämre vinster är underleverantörerna. De som vill fortsätta arbeta med bolaget tvingas nu acceptera drastiskt försämrade villkor, de måste vänta upp till tre månader på att få betalt. Det är lång tid för ett företag som själv bara har en månad på sig att betala sina räkningar.

En del av dagens problem är interna, det handlar om hur Ericssons egna rapporteringssystem fungerar. En varningsklocka är också att den förre finanschefen Karl-Henrik Sundström avgick strax efter vinstvarningen i oktober. Den gängse media­bilden är att han fick sparken, men flera insatta källor säger till Fokus att det inte stämmer, utan att han själv valde att avgå.

Finanschefen är företagets ordningsman, och när ordningsmannen slutar är det en signal om att något inte är som det ska. Avgången kan tolkas som att Sundström hade synpunkter på hur redovisningen går till, och det är djupt oroande.

Men det handlar också om förändringar som ligger utanför Svanbergs kontroll, som att kinesiska bolag tar marknadsandelar, och att de pressar ned lönsamheten ordentligt. Det är ofrånkomligt att tappa när man är världsledande, som Ericsson är på system.

I dag finns inga tecken på att Ericsson kommer att gå igenom ännu ett stålbad som 2001–2002. Men osäkerheten har ökat dramatiskt, i höst har bolaget på kort tid rasat från toppen i börslistan för storföretagen, och ligger nu på fjärde plats efter H&M, Nordea och Telia Sonera.

Och det platsar inte längre bland de tio största i Norden.

Ordföranden Treschow säger att Ericsson står starkt och att han har fullt förtroende för Svanberg. Men det är hans jobb att säga så, tills styrelsen har beslutat annorlunda. Det intressanta är att Svanberg har misslyckats i sin paradgren, kommunikation. En stor fråga framöver är hur väl han, som aldrig har testats i motgång, kommer att kunna kommunicera att Ericssons plats i världen kan vara på väg att förändras, och hur väl han informerar sig, genom att lyssna på sin organisation, i Sverige och världen.

Anders C Johansson tycker i alla fall inte att han lyssnar tillräckligt på facket.

– Vi i koncernfacket träffar och får information av någon ur koncernledningen kanske en timme per kvartal, eller per halvår. Jag tycker kontakten borde vara mycket tätare, så att vi träffade någon av dem kanske en gång per månad i stället, och att de även lyssnade på oss. Vi vet en hel del vad som händer ute i organisationen, de högsta cheferna skulle kunna ha glädje av att lyssna mer på oss, men jag upplever tyvärr inte att de ser något större värde i det, säger han.

Johansson har redan varit på Ericsson längre än både Treschow och Svanberg. Blir han kvar en tid kanske han får se ännu en vd passera revy.