Ett politiskt självmål

Tänk om Sveriges herrlandslag i fotboll skulle vinna nästa års EM i Frankrike. Och att generalsekreteraren i fotbollsförbundet sedan ringde upp förbundskaptenen och sa:

– Bra jobbat Erik, men vi är inte riktigt nöjda med hur ni sköter er. Vi tänkte strukturera om hela landslagsorganisationen och införa ett råd ovanför ditt huvud som bestämmer hur ni ska spela.

Ungefär så känner sig nog just nu ledningarna för de svenska AP-fonderna – myndigheterna som förvaltar pengarna som fungerar som stödkudde i pensionssystemet. Orsaken är förslaget häromdagen till de nya regler för fonderna som presenterades av den blocköverskridande Pensionsgruppen.

Gruppen – med allianspartierna, social-demokraterna och numera även miljö-partiet – föreslår en lång rad förändringar. Man vill till exempel inte bara slopa två av de sex fonder som finns i dag. Pensionsgruppen föreslår också inrättandet av en nämnd som ska styra och övervaka fondernas placeringar, bland annat så att de ska placera så billigt som möjligt nära index och samtidigt göra ansvarsfulla och hållbara investeringar.

Det låter väl fantastiskt. Det finns bara en hake: förslaget behövs inte. Och det är här detta med EM kommer in.

De svenska AP-fonderna borde hamna i Europa- om inte också i världstopp, om det hölls mästerskap för myndigheter med liknande krav. Ta bara avkastningen på kapitalet. Så sent som den 25 maj förkunnade ett pressmeddelande från regeringen att »AP-fonderna har både under 2014 och sedan starten 2001 bidragit positivt till den långsiktiga finansieringen av det allmänna inkomstpensionssystemet«. De har alltså gjort jobbet, rent finansiellt.

Men AP-fonderna är också gigantiska ägare på Stockholmsbörsen och flera andra finansmarknader. Många vill nog se dem ta ett större ansvar i bolagen de äger än privata fonder. Och även här har AP-fonderna briljerat de senaste åren.

Under både 2013 och 2014 har de fyra första AP-fonderna gjort stora insatser när det gäller så kallad bolagsstyrning. Fjärde AP-fonden var till exempel en av de fyra institutionella investerare som gick ihop och försökte stoppa Volkswagens bud på Scania. Gruppen anlade där ett mer långsiktigt ägarperspektiv än de mer finansiellt orienterade placerarna och jämnade därmed ut villkoren något med den tyska budgivaren, som bland annat backades upp av en tysk delstatsregering.

Både Andra och Fjärde AP-fonderna har också varit avgörande i debatten kring Handelsbankssfären, där deras insatser varit avgörande för att vi fått svart på vitt om jävsförhållandena och representationskulturen i industrigruppen. Fonderna har även varit aktiva för att hjälpa börsbolagen att hitta fler kvinnor till styrelserna. Andra AP-fonden har till och med ett eget »kvinnoindex«.

På senare år har AP-fonderna också drivit på i frågor om hållbarhet och miljö. Fjärde AP-fonden har lanserat en ny investeringsstrategi där fonden systematiskt sorterar bort bolag med alltför höga koldioxidutsläpp. Sedan 2007 har fonderna tillsammans också ett etikråd som samordnar och utvecklar ansvarsfulla investeringar.

AP-fonderna kunde säkert göra mer på alla dessa områden. Och visst kostar deras förvaltning mer pengar än en vanlig indexfond. Men det är ju samtidigt just ansvarstagandet vi betalar för.

I stort borde AP-fonderna ändå vara en våt dröm för politiker som vill se ansvarstagande ägare på kapitalmarknaden, och som lyckas med detta utan att göra avkall på avkastningen.

Det tycker också arbetsmarknadens parter. Över hela linjen. Både Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson var undertecknare till en debattartikel i DI förra veckan som totalsågade huvuddelarna av Pensionsgruppens förslag: »Vår grundinställning till AP-fonderna blir då ›If it ain’t broke, dont fix it’!‹«

Det är svårt att inte hålla med.