Ett skört varumärke

Egentligen borde vi väl skämmas, alla vi som sköt av en eller ett par raketer, smällde av någon champagnekork denna nyårsnatt då 2012 skulle firas in.

För sällan har väl så många pannveck skrynklats ihop som när läget för 2012 skulle beskrivas. Tysklands Angela Merkel krängde visserligen på sig sin allra mest guldglänsande kavaj men hennes budskap matchade inte alls den glittrande nyårsstassen. Budskapet var: »Det måste bli värre innan det kan bli bättre. Och även om 2011 var svart så blir 2012 ännu sämre.«

Hon fick medhåll direkt från franska parhästen Nicolas Sarkozy. De närmast tävlade om vem som kunde låta mest pessimistisk.

Utan tvivel har de två lyckats inpränta bilden av ett extremt krisläge noga hos varenda EU-ledare som i slutet av denna månad samlas för att diskutera det fördrag om budgetstabilitet som nu knådas fram för att bli tillräckligt lättuggat för att accepteras. Den 1 mars är tänkt att bli dagen då de 17 euroländerna säger ja till tilläggen i fördraget. Då väntas också alla EU-länder, minus Storbritannien, hänga på.

Fram till de två EU-toppmötena krävs en del fotarbete av Angela Merkel och Nicolas Sarkozy för att lirka, locka och tvinga med alla.

Huvudpersonerna själva, Merkel och Sarkozy, möts nu i snitt var tionde dag. Hittills har allt verkat hänga på om de kan samsas och få till en kraftfull plan för att baxa euron upp på banan igen.

Grundtanken i fördraget är att straffa länder som inte tillräckligt snabbt minskar skulderna, och ge de länder som ingår i fördraget mindre utrymme att avvika i sin ekonomiska politik. Enligt det senaste utkastet, som cirkulerade under denna vecka, ska det riktas sanktioner mot de länder med en statsskuld över 60 procent av BNP som misslyckas med att minska skulden över den nivån med fem procent per år. Dessutom kan länder med ett budget­underskott över tre procent av BNP också räkna med repressalier.

Och att paret har jobbat på bilden av ett enat radarpar är det väl ingen som har missat. De till synes välvilliga kindpussarna, det kärvänliga klämmandet på varand­ras överarmar, leendena i samförstånd – allt har bidragit till att mejsla fram en bild av en lika maktstinn som målinriktad duo som har läget under kontroll och kraften att kunna genomföra det som krävs.

Men är Merkozy så samspelta och eniga som de gärna vill uppfattas? Faktum är att det fortfarande finns en del fundamentala skillnader som allt kindpussande och klämmande inte har lyckats sudda ut.

Fransmännen tror, till exempel, stenhårt på att det är ECB, Europeiska centralbanken, som ska agera som »lender of last resort« (ger lån när ingen annan vill), medan tyskarna tror att det upplägget bara uppmuntrar till vårdslöst hanterande av utgifter igen. Denna vattendelare pratar de helst inte högt om.

Dessutom förespråkar Sarkozy med en högoktanig frenesi en skatt på finansiella transaktioner. Merkel har inte alls varit lika entusiastisk men fick nu i veckan – för husfridens skull – gå Sarkozy till mötes och säga att hon personligen kunde tänka sig ett sådant upplägg trots att delar av hennes regering säger blankt nej. På EU-toppmötet i mars hoppas de att ett förslag finns klart även om detta inslag var en av orsakerna till att britterna gick i taket på decembermötet och bromsade en EU-uppgörelse.

En annan del i förslaget som ska diskuteras den 30 januari är vilka EU-institutioner som ska genomdriva och hålla efter de nya, stränga budgetreglerna. Här finns en hel del utrymme för olika åsikter mellan de båda.

Och samtidigt som Merkozy putsar på fasaden för att upprätthålla skenet av total enighet dundrar krisen på i en alltmer accelererande fart, något som ställer krav på ett snabbt och resolut agerande. Detta utsätter de två ledarnas sammanhållning för extrema prövningar och gör att varumärket Merkozys livslängd kan bli lika intensivt som kort.