Exemplet som skrämmer

Vad sysslar de med där borta? Det måste många svenska vänsterpolitiker ha tänkt på midsommarafton. Det var då de danska socialdemokraterna äntligen kunde presentera sin stora skattereform. Efter nio månaders regerande skulle ekonomin få en kickstart: skatterna på arbete skulle sänkas, välfärden stärkas, fastighetsägare bidra mer och de illa omtyckta bankerna klämmas åt.

Nu hade de lyckats. Förutom socialdemokraterna och regeringskollegorna var de konservativa och liberala Venstre med på tåget. Så det här kunde vara statsministern Helle Thorning-Schmidts största framgång hittills .

Problemet var bara att det var svårt att hitta socialdemokratisk politik i förslaget. Den mest uppmärksammade delen i reformen var att gränsen för att betala statlig »topskat« höjdes till långt över en halv miljon svenska kronor. Knappast till gagn för socialdemokraternas kärnväljare.

Ekonomerna nickade dock instämmande. Tillsammans med de sänkta företagsskatterna talar mycket för att det här kan få fler i jobb. Och det behöver Danmark, som efter finanskrisen fått uppleva svenska nivåer på arbetslösheten.

Men av den utlovade välfärdssatsningen blev nästan ingenting kvar. Och reformen innebär sämre villkor för sjuka och arbetslösa.

Är det så här det ser ut när socialdemokrater tar makten? Efter ett decennium av borgerligt styre?

Reaktionerna har inte väntat på sig. En gammal borgmästare på Lolland har lämnat in sin partibok, ledamöter säger att de ska rösta nej och mätningar visar att väljare flyr från både Socialdemokraterna och stödpartiet Socialistisk Folkeparti till Enhetslistan, Danmarks andra vänsterparti.

Vad hände här? Är det kanske det slutgiltiga beviset på att Radikale Venstre styr regeringen? Det mellanstora mittenpartiet (som går att översätta till det svenska folkpartiet om det hade varit en aning hippare, haft lite fler väljare och kanske styrts av Birgitta Ohlsson eller Erik Ullenhag) har en lång tradition av att få som de vill i både röda och blå regeringar.

Men mest av allt handlar det om att Thorning-Schmidt inte vågat göra någon riktigt förbannad. Det var helt enkelt för många fredade grupper i förhandlingarna.

Mest skyddade var husägarna. Det fanns länge tankar om att ränteavdraget skulle sänkas kraftigt. Bakgrunden är att avdragen bidrar till bostadsbubblor, kostar ofantliga summor och är en fördelningspolitisk mardröm.

Att ta bort skattelättnader för folk med höga lån är en dröm för policy wonks (läs nörd) i många länder. Men det visar sig ofta politiskt omöjligt. Och det är klart: Hur skulle jag rösta om ett parti i praktiken lovade att höja min boendekostnad med ett par tusen kronor?

Så Helle Thorning-Schmidt vet vad hon gör. Problemet är att politiker som inte vågar ta obekväma beslut döms att handla med småpengar. Pengarna till skattelättnaderna tvingas hon nu skramla från försvaret, från EU-bidraget och så vidare. Lite här och lite där. Det är dessutom en smygexpansiv politik eftersom allt inte är finansierat. För landets rikare pensionärer ville hon heller inte vreda.

Men gör man ingen arg gör man ingen glad. Statsministerns opinionssiffror är nu rekordlåga. I en mätning föredrog endast 16 procent henne framför huvudmotståndaren. Ouch. Till råga på allt hotar stödpartiet Enhetslistan att fälla hela regeringen i höst.

Turerna om den danska skattereformen kan vara värda att komma ihåg inför den svenska valrörelsen om två år, när man frestas att utfärda garantier till husägare, pensionärer, bilister eller någon annan stark grupp.

Det blir inte lika kul att regera efteråt då.