Fackens krav: 40 miljarder

Det lettiska byggbolaget i Vaxholm och andra utländska företag spökar i årets avtalsrörelse. Facken vill höja lägstalönerna för att förhindra lönepress neråt när utländska bolag kommer till Sverige och anställer tillfällig arbetskraft på avtalens lägsta löner. Skillnaderna mellan genomsnittslöner och avtalens lägsta löner kan vara 40–50 procent. Höjda lägstanivåer handlar också om att den sänkta a-kassan inte ska tvinga arbetslösa att acceptera vilka löner som helst.

För regeringens del står ännu mer på spel. Tre miljoner, majoriteten av alla anställda, ska få nya löneavtal. De första avtalen löper ut sista mars och de sista i september. Sammantaget är det hela 500 av drygt 550 avtal på svensk arbetsmarknad som ska omförhandlas. Omfattningen gör årets avtalsrörelse till den största på länge och den berör därför direkt regeringens budget. Utfallet kan bli avgörande för alliansens möjligheter att sänka arbetslösheten.

Facken kräver ökningar på 3,9 procent, arbetsgivarna har hittills erbjudit 2 procent. För alliansen gäller det att löneökningarna inte blir så höga att företagen inte vill anställa, då spricker kalkylen om att sänka arbetslösheten, som hela valkampanjen vilade på.

Men för höga löneökningar – och exakt vad det innebär grälar ekonomerna om – kan också påverka prisutvecklingen. Om priserna ökar i en snabbare takt än vad Riksbanken tänkt sig kommer räntan att höjas snabbare. Och högre räntekostnader gröper ur folks plånböcker, samtidigt som finansminister Anders Borgs kalkyler spricker.

Avtalsperiodens längd är också viktig. De senaste nio åren har avtalen varit treåriga. Alla som påverkas av priset på arbete – arbetsgivare, anställda, Riksbanken och regeringen – har tre år i taget vetat vad som gäller. Den här gången har inte treåriga avtal varit lika självklart. Facken har krävt ettåriga avtal och hänvisat till oklarheter med en rad regeringsförslag, bland annat ändrade regler för F-skattare, längre anställningstider för tillfälligt anställda och införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv har hela tiden krävt treåriga avtal. För en månad sedan fick LO dessutom klart för sig att arbetsgivarna tänker använda de privatanställda arbetarnas avtalspensioner för att tvinga fram långa avtal. Sedan i höstas har LO och Svenskt Näringsliv förhandlat om ett nytt avtal för de privatanställda arbetarnas pensioner. Avtalet ska bli jämbördigt med det avtal som privatanställda tjänstemän redan har. Förhandlingarna var nästan i mål och konstruktionen låg klar. Då, fem i tolv, meddelade Svenskt Näringsliv: Om inte löneavtalen blir treåriga, blir det inget pensionsavtal.

Det verkar som arbetsgivarnas utpressning fungerat, för nu talar också facken om längre avtal. Men ingenting är klart. Det handlar om vilket pris arbetsgivarna är beredda att betala för att förhållandena på svensk arbetsmarknad är reglerade under en längre tid än ett år.
Men treåriga avtal har en baksida. Då skulle avtalen löpa ut några månader innan valrörelsen 2010 drar i gång. Därför kan avtalen bli kortare eller olika långa.

Olika avtalsperioder, inte minst om en del avtal blir korta, är också en mardröm. Avtalsrörelser som ständigt pågår riskerar att skapa osäkerhet. De senaste åren har Sverige kunnat visa upp motsatsen: långa avtal, få konfliktdagar och en i internationell jämförelse god reallöneutveckling för de anställda. Tidigare var konflikterna många och löneökningar på 10 procent var inte ovanliga. Resultatet blev höjda priser, ökad inflation och försämrad ekonomi. Efter flera försök att med statlig inblandning tvinga fack och arbetsgivare att ta mer ansvar, beslutade industrins parter att försöka hitta en ny modell. En grundförutsättning för den nu tioåriga modellen var och är att den konkurrensutsatta exportindustrin träffar avtal först och därmed sätter ett märke för löneökningarnas storlek.

Också den här gången förhandlar industrin först och i dagarna avgörs om förhandlingarna leder till ett snabbt avtal. Bland industrifacken ökade pessimismen den gångna veckan. Samtidigt ökar otåligheten inom handeln och tjänstesektorn. Inte minst flera fackförbund utanför industrin anser att industrin får bestämma för mycket i avtalssammanhang. Därför är det mer oklart än på länge om industrin sätter avtalsmärket och hur det märket står sig i förhandlingarna. Den kommande veckan blir avgörande.