Familjeekonomi

Ford och Rockefeller är amerikanska motsvarigheter till Wallenbergs. Italien har Fiatfamiljen Agnelli, Danmark Möller, Storbritannien Pearson. Listan kan göras lång. Familjeföretagande är ett globalt framgångsrikt koncept. De flesta storbolag har en gång varit familjeföretag, och vissa familjer bibehåller makten även om bolagen sätts på börsen, som italienska Benetton och svenska H&M.

Forskningen visar att det är ungefär en tredjedel av alla familjeföretag som lever vidare över generationerna och blir dynastier. Även om bara en del av dessa blir riktigt stora företag räcker det till många tusen omsusade superdynastier med mäktiga patriarker och nervösa, otåliga arvtagare. Framöver kommer vi också att få se allt fler matriarker, som Stenbeckssfärens Cristina Stenbeck.

Wallenberg är unik i ett avseende, sitt vidsträckta inflytande över ett lands hela näringsliv. Familjen kontrollerade i mitten av 1900-talet hälften av Stockholmsbörsens storföretag. Någon motsvarighet i ett annat utvecklat industriland finns inte.

Amerikanska Rockefeller har under perioder haft ett enormt inflytande men det kan relativt sett inte jämföras med Wallenbergs.

Wallenberg är nu inne på sin femte generation, vilket är relativt ovanligt, även om det finns äldre. Jämfört med amerikanska finansfamiljen Rothschild är Wallenberg bara barnet. Det finns även ett tiotal italienska familjeföretag som har mer än 200 år på nacken.

Inte heller när det gäller förvaltad förmögenhet sticker svenskarna ut. Familjen Walton som äger 38 procent av världens största företag Wal-Mart är, precis som Gates i Microsoft, exempel på hur stora familjeföretagare kan bli. Talar vi personlig förmögenhet platsar knappast någon Wallenbergare ens bland de 10 000 rikaste i världen. Det beror på att släkten tidigt valde en lösning där ägandet ligger i familjeägda stiftelser och inte på enskilda familjemedlemmar.

Familjeföretagande är ett underskattat ekonomiskt fenomen. Nationalekonomer ägnar ganska flyktigt intresse åt företag men desto mer åt finansinstitutioner och finansmarknader. Ekonomiska journalister och analytiker bevakar i första hand börsbolag och de fokuserar på stora företag med spritt ägande. Bara uppskattningsvis 10 procent av all ekonomisk information handlar därför om familjeföretag, men 90 procent av alla företag över huvud taget är faktiskt eller har tidigare varit familjeföretag.

Det finns ingenting som tyder på att institutionellt kapital i vår tid håller på att tränga ut familjeföretagande. Världens sparfonder, hedgefonder och riskkapitalföretag hanterar hundratals miljarder kronor men de skapar inte företag från grunden. De företag och projekt som hanteras av dem har nästan alla startats av privatföretagare som blir rika när spararnas kapital använts för att köpa loss företagen. De stora köpesummorna lockar inte bara fler att bli företagare och sälja kvickt utan också andra att jobba längre med värdeskapandet. Varför sälja nu när det kan bli mycket mer när företaget vuxit ett tag till? Visst finns det ättlingar till entreprenörer som hellre tar pengar än företag. Men det är som med fastigheter och antikviteter; troligen kan familjens klenoder bli ännu värdefullare längre fram.

Dynastiernas möjligheter och problem liknar dem som karaktäriserade medeltidens feodalriken. Allt kretsar kring några få mäktiga personer som med åren samlar på sig imponerande kunskaper och nätverk. Framgången bygger på att energin inte förbrukas i interna maktkamper utan riktas utåt. Men problemen kommer med kraft när den mäktige och handlingskraftige åldras. Hur ska kunskaperna och makten föras vidare till en eller flera efterträdare? De samlade väldiga rikedomarna bäddar för skoningslösa familjefejder som drabbar de inbördes relationerna hårt.

Det stora hotet mot dynastier handlar därför sannolikt mer om mänskliga värderingar än om pengar. Den som ärver tio miljoner får en extra sparbössa och är fortfarande herre över sitt liv. Men den som ärver en miljard får ett tungt ansvar och riskerar trasiga familjerelationer.

De senaste fem-sex åren har allt fler superrika entreprenörer, som Bill Gates, Warren Buffet och Charles Branson, valt att skänka bort huvuddelen av tillgångarna. Det handlar delvis om att förstagenerationen vill att deras barn och ättlingar ska bli normala och lyckliga människor. Men det är också ofta ideologiskt, de vill ge tillbaka till samhället och se pengarna göra nytta i världen. Om fler börjar resonera så framöver kan det innebära ett trendbrott för de stora dynastierna.