Fast i konstgjord andning

Man kan säga mycket om François Hollandes uttalande i Tokyo härom veckan. Det snällaste är att det var modigt.

– Vad som är viktigt för er här i Japan att förstå är att krisen i eurozonen är över, sa Hollande.

Det krävs en viss bravur för något sådant när siffrorna ser ut som de gör.

Eurozonen har sex raka kvartal av fallande BNP bakom sig. Det lär bli fler. I förra veckan sänkte Världsbanken sin prognos för hela 2013, från en BNP-minskning på 0,1 procent till minus 0,6 procent. Arbetslösheten bland euroländerna har gått rakt upp sedan slutet av 2011. I april noterades en ny rekordnivå på 12,2 procent.

När EU:s finansministrar träffades i Luxemburg på midsommarafton var det heller inte för att skåla för eurokrisens slut. På agendan stod regler för att rädda krisande banker, förlängda löptider för krislån till Irland och Portugal samt en uppdatering av hur jävligt EU-länderna mår, inför mötet med ministerrådet den 27–28 juni.

Var den franska ledaren helt ute och hundsimmade? Njae. En sak ger honom stöd. Sedan sensommaren 2012 har marknadsräntorna för de mest krisdrabbade euroländernas obligationslån nästan halverats. Se bara på Spanien. I slutet av juli i fjol tog marknaden över 7,5 procent för att låna ut på tio år till spanska staten. I dag strax över 4,5 procent. Liknande fall noterar Portugal, Irland och även Grekland.

Nu är räntefallet inte främst resultatet av ländernas egna insatser (även om det finns ljuspunkter där). Den 26 juli 2012 förkunnade chefen för Europeiska centralbanken, Mario Draghi, att banken skulle spendera i praktiken hur mycket pengar som helst för att hålla euron flytande. Mer konkret var uttalandet ett löfte att köpa statsobligationer utan en bortre gräns för varken mängd eller pris. Löftet fick det ödesmättade namnet Outright Monetary Transactions, OMT.

Fram till dess hade ECB köpt krisländernas obligationer för över 200 miljarder euro i Securities Market Trans-actions, SMT, ett mer definierat program som aldrig övertygade marknaden och därmed inte kunde sänka räntorna. Men OMT, med sitt gränslösa mandat, har lyckats där SMT gick bet. Räntefallet har gett det lugn krisekonomierna behöver för att starta om.

OMT är, trots sin hittillsvarande framgång, omdebatterat. Programmet utsätter ECB och i slutändan Europas skattebetalare för stora risker. Det är bland annat OMT som den tyska författningsdomstolen sedan förra veckan undersöker om det är förenligt med landets lagar. Ett negativt utslag skulle äventyra hela den lättnad som eurozonen upplevt det senaste året.

Euron vilar alltså på ett ifrågasatt löfte från ECB. Som alltså ännu inte lyckats öka tillväxt eller minska arbetslöshet.

OMT är bara ett av flera exempel just nu där stater balanserar på centralbankernas smala klippavsats. En hörnsten i den japanska regeringens hyllade ekonomiska politik – »Abenomics« efter premiärminister Abe – är liknande köp av obligationer på marknaden, med nya stora program under våren.

Mest tongivande är ändå den amerikanska centralbanken Federal Reserve. Den senaste månaden har världens marknadsräntor stigit igen. Orsaken har varit rädslan att »Fed« skulle sluta med sina månatliga köp av obligationer och växlar för 85 miljarder dollar. Köp som sänkt räntorna i USA och bidragit till nationens ekonomiska uppryckning. Tron har varit att chefen Ben Bernanke skulle offentliggöra förändringen nu i veckan, efter bankens senaste policymöte (efter denna tidnings pressläggning).

Man kan se centralbankerna lite som en respirator. Läget för patienten, världsekonomin, är stabilt. Men man vågar ännu inte koppla ifrån maskinen.

Innan det har skett ska man nog vara försiktig med att säga att krisen är över.