Feltolkad frälsare

Här har ni veckans nyhet: Thomas Piketty kommer till Almedalen. Socialdemokraterna har bokat den franska stjärnekonomen till sitt stora seminarium. Det kan vara det största som hänt politikerveckan på Gotland sedan Olof Palme klev upp på ett lastbilsflak och talade 1968.

I alla fall om man får tro hysterin kring Piketty och hans mastodontverk »Le Capital au XXIe siècle« som kom ut i Frankrike förra året och nyligen släpptes i engelsk översättning. Boken hann då toppa amerikanska Amazons försäljningslista, skönlitteratur inkluderat, en kort stund innan den snabbt sålde slut. Och då talar vi om en 577 sidor, plus 78 sidor fotnoter, lång akademisk publikation om inkomstfördelning. Skriven av en 42-årig professor vid Paris School of Economics.

Senast detta hände var, tja, aldrig. Vilket säger ganska mycket om den politiska debatten just nu, och nog också förklarar varför den socialdemokratiska partiledningen vill ha Piketty som affischnamn. Han drar publik och skapar rubriker men ger också socialdemokrater en känsla av att vetenskapen till slut har gett dem rätt.

Det sistnämnda är antagligen det viktigaste.

På bara några månader har Thomas Piketty blivit vänsterns nya husgud samtidigt som han hyllats i tidningar som The Economist och Financial Times. För vad?

För att ha skrivit om historien.

I femtio års tid har det mesta vi vetat om förhållandet mellan ekonomisk utveckling och jämlikhet kommit från en vitrysk Harvardekonom vid namn Simon Kuznets. På 1950-talet ritade han en kurva som blev standardmodellen inom nationalekonomin och gav honom ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

Kuznetskurvan såg ut som konturen av en grön liten kulle ur »Sagan om ringen«. Den visade hur ojämlikheten under industrialismen först växte för att sedan plana ut och minska igen i takt med att lönerna ökade och levnadsstandarden förbättrades. Man kunde nästan se framför sig hur ekonomerna, likt hobbitarna i Fylke, levde lyckliga och i trygg förvissning om att marknadskrafterna med tiden skulle sprida ut samhällets rikedomar.

Vad Thomas Piketty har gjort i »Le Capital au XXIe siècle« är att vända på Kuznetskurvan så att den får formen av ett U. Den framåtskridande rörelse mot ökad jämlikhet som Kuznets pekade ut som kapitalismens öde var enligt Piketty bara en historisk parentes. Världens rika länder, påstår fransmannen, är återigen på väg mot klasskillnader helt i nivå med La belle époque, kapitalisternas ljuva epok decennierna före första världskriget.

Det banbrytande ligger i empirin. I stället för att luta sig mot insamlade enkätuppgifter, som tidigare förmögenhetsforskning i hög grad gjort, har Piketty de senaste femton åren grävt i gamla skattelängder. Och fått fram mer detaljerade och verklighetstrogna tidsserier över förmögenhetsutveckling – i länder som Frankrike, Storbritannien och USA – som sträcker sig så långt som 250 år tillbaka.

Slutsatsen har han sammanfattat i en simpel formel: r>g. Den ska utläsas som att avkastningen på kapital historiskt sett har varit väsentligt högre än den ekonomiska tillväxten, vilket har lett till att förmögenheter har ackumulerats hos ett fåtal, och sedan ärvts vidare från generation till generation.

Strax före första världskriget, visar Piketty, var runt 90 procent av alla samlade rikedomar ärvda snarare än ihoptjänande – och så mycket som 60 procent ägdes av den rikaste procenten. Sedan kom två världskrig och en väldig kapitalförstöring. Följt av återuppbyggnad och rekordtillväxt. Statsmakterna byggde ut progressiva skattesystem och arbetarna stärktes på kapitalägarnas bekostnad. Utvecklingen vände och ojämlikheten sjönk. Men bara tillfälligt.

Sedan 1970-talet har inkomsterna från kapitalet återigen sprungit ifrån inkomsterna från arbetet, och om Pikettys kalkyleringar stämmer är vi alltså snart tillbaka i La belle époque. Utvecklingen är inte oundviklig, menar Piketty, men om den ska vändas krävs en politik för att pressa ner avkastningen på kapital. Och detta kan man göra med hjälp av skatter.

Pikettys åtgärdslista inkluderar arvsskatt. Han vill införa en kapitalskatt, som högst två procent, på alla former av tillgångar. Helst global, eller åtminstone i stora ekonomier som USA och EU. Samt en åttioprocentig marginalskatt för dem med allra högst inkomster.

Piketty medger att förslagen är »utopiska«, men som tidskriften The New Yorker nyligen konstaterade är »Le Capital au XXIe siècle« en bok »som ingen har råd att ignorera«. Allra minst högern, som nu måste förhålla sig till att Piketty är mannen som alla talar om. Men hur?

Vissa liberaler har argumenterat för att högern borde köpa Pikettys analys mer eller mindre rakt av och menat att arvsskatt egentligen är en liberal idé som utjämnar livschanser utan att straffa arbete och företagande. Vissa konservativa har utifrån ett marknadsekonomiskt perspektiv ställt sig bakom Pikettys förslag att beskatta kapital som samlas på hög – i motsats till en så kallad Tobinskatt som beskattar transaktioner – för att premiera investeringar och ökat risktagande.

Andra har frenetiskt letat efter luckorna i Pikettys arbete och funnit en hel del. Den kanske största bristen med bokens huvudtes, att ojämlikheten ökar på grund av att avkastningen från kapital överstiger tillväxten, är att den helt och hållet bygger på historiska iakttagelser utan någon djupare analys av mekanismerna som är i spel. Bara för att avkastningen har legat runt fem procent betyder det inte att den med nödvändighet gör det i framtiden. Om kapitalet växer, hårdnar också konkurrensen om investeringar, säger den klassiska nationalekonomin, och avkastningen på kapital minskar då – vilket skulle motverka den utveckling som Piketty förutspår. På samma sätt kan den tekniska utvecklingen mycket väl pressa upp tillväxten, och lönerna, och därmed minska ojämlikheten.

Piketty förbiser också andra aspekter, menar kritikerna. Som att den största delen av det kapital som ackumulerats sedan 1970-talet faktiskt kommer från pensioner, och således är pengar som ska betalas ut till lönearbetare och inte kapitalägare. Eller att världen globalt sett har blivit mer – inte mindre – jämlik de senaste decennierna med den ekonomiska utvecklingen i länder som Kina och Indien. Pikettys tes stämmer endast i ett antal rika länder, påpekar högerekonomerna, och den utelämnar 100 år av produktivitetsutveckling som gör att arbetande fransmän i dag har tillgång till varor och tjänster som kapitalisterna under La belle époque bara kunde drömma om.

Med en boktitel som »Le Capital« vore det lätt att utmåla Thomas Piketty som marxist, men sanningen är att han är sosse – av den gamla sorten. Och det är just det som kan bli Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons stora bekymmer när Piketty besöker deras ekonomisk-polistiska seminarium i sommarens Almedalen.

Piketty står för en typ av socialdemokrati som partiledningen har jobbat hårt för att distansera sig från. Löfven och Andersson har gång på gång deklarerat att de varken kan eller vill återställa gamla skattenivåer eller återinföra sådant som alliansen tagit bort.

Men med Piketty på plats öppnas en Pandoras ask av frågor som partiet ogärna diskuterar ett par månader före valet. Vill ni nu återinföra den arvs- och gåvoskatt som Göran Persson tog bort? Ta tillbaka förmögenhetsskatten som alliansen avskaffade? Höja marginalskatten till nya Pomperipossanivåer?

Så sent som förra veckan sågade en pressad Mikael Damberg, Löfvens ersättare i riksdagens partiledardebatter, ett av Pikettys främsta policyförslag med orden:

– För femte gången, vi föreslår inte en EU-skatt!

Det blir därför smått obegripligt att socialdemokraterna bjudit in en man som vill se ett systemskifte när de själva bara vill skruva lite i detaljerna.

För ska man ta Pikettys analys på allvar – hans siffror visar att inget land har varit så jämlikt som Sverige var på 1970-talet – så räcker det inte med satsningar på utbildning, skola och jobb för att minska den växande ojämlikheten. Frågar man socialdemokraternas dragplåster i Almedalen så krävs det att man vågar beskatta kapitalet igen.

Fakta | Tre snabba om Pikettys idéer

1. Avkastningen på kapital är högre än tillväxten i alla utvecklade länder, vilket gör att förmögenheterna växer snabbare än inkomsterna.

2. Om utvecklingen fortsätter kommer framtiden att se ut som 1800-talet, med en överklass som har ärvt, inte arbetat ihop, sin förmögenhet.

3. Den stigande ojämlikheten motverkas bäst genom att beskatta förmögenheter och höga inkomster, helst på en global nivå.

Socialdemokrater om Piketty

»Ekonomen Thomas Piketty skriver: Den främsta driv­kraften för ­större jämlikhet har varit ­spridningen av kunskap och färdigheter. Och han har rätt.«
Partiledare Stefan Löfven i sitt förstamajtal.

»Hans arbete ligger helt rätt i tiden och i den svenska debatten.«
Ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson i Aftonbladet.

»Han angriper ett fundamentalt och stort problem som ekonomer har försummat i 80 år.«
Tidigare statsrådet Leif Pagrotsky i Handelsbankens webb-tv EFN.