Folkrörelsen som stelnade

Kassan i Coop Djurås i Dalarna.

– Är du medlem?, undrar expediten.

Nej, kvinnan som just ska betala skakar på huvudet.

– Vill du bli?

Kvinnan är tveksam.

– Kanske det, säger hon.

Kassören igen:

– Det kostar 100 kronor.

Nu blir damen irriterad.

– Kostar det? Det gör det inte på Ica eller Hemköp. Då är jag inte intresserad.

Här försöker Fokus utsände inflika att det inte är en kostnad, utan ett delägarskap – ungefär som en investering. Coop är en ekonomisk förening, den ägs av medlemmarna som också är kunder. Bensinkedjan OKQ8, försäkringsbolaget Folksam och begravningsbyrån Fonus fungerar likadant. Det sistnämnda företaget av anledningar som är lite svåra att förklara. Om kvinnan går ur Coop får hon tillbaka insatsen. Men hon verkar ha hört tillräckligt om den kooperativa affärsmodellen. Utan ett ord tar hon kassarna och lämnar butiken.

Nu glider konversationen med kassören över på Coops organisation. Vad tycker denne om att det nya regionföretaget Coop Mitt har tagit över verksamheten från Coop Sverige?  Butiksbiträdet ser ut som ett frågetecken. Och det är inte så konstigt. För det är inte helt lätt att begripa sig på det djur som kallas Coop.

Under Albin Johanssons ledning från 1920-talets mitt blev Kooperativa Förbundet, KF, en av landets största koncerner. Kring 1980 hade KF 40 000 anställda och var verksamt i en rad industrier. Men ekonomin var svag och dotterbolag och tillgångar har därefter kontinuerligt sålts av. Karlshamns oljefabrik, truckföretaget BT trucks samt bageri-, kvarn- och konfektyrverksamheterna avyttrades på 1990-talet.

Sedan försvann Kappahl, Kicks och Polarn o Pyret. På senare tid har även Akademibokhandeln och Norstedts förlag sålts. Fastigheter har också klubbats bort efter hand. Gränsen mellan KF och de rörelsedrivande verksamheterna har ofta varit suddiga.

I dag består förbundet av 31 lokala konsumentföreningar. KF är huvudägare i Coop Sverige AB som har genomgått stora organisatoriska förändringar under de senaste åren och även bytt till ett längre och krångligare namn. Coop Sverige fungerar som grossist och sköter även marknads-
föring och liknande åt butikerna. Coop Sverige driver även ett betydande antal av de totalt 655 Coopbutikerna i landet i egen regi. Resten drivs av de lokala konsumentföreningarna.

Den nuvarande ledningen för KF och Coop hävdar att förändringarna har bidragit till att vända utvecklingen och att Coop i dag står »formstarkt«. Det ekonomiska »beviset« är att den centralt ägda butiksrörelsen har gått med vinst de två senaste åren. Däremot dras grossiströrelsen fortsatt med förluster. För KF centralt är det endast genom reavinster från bolags- och fastighetsförsäljningar som resultatet landar på plus.

Vinst och lönsamhet är dessutom inte synonyma begrepp. Lönsamheten, alltså marginalerna, i Coop Sveriges butiker ligger långt under huvudkonkurrenternas. Marknadsledaren Ica står i särklass med marginaler som imponerar också internationellt (se »Rika på Ica« Fokus nr 10/2017). Även den börsnoterade utmanaren Axfood, med sina Willys- och Hemköpsbutiker, har god lönsamhet.

Samma krav på att leverera hög avkastning har naturligtvis inte Coop eftersom företaget inte har några ägare med uttalade avkastningskrav, bara medlemmar. Men alla verksamheter som vill värna sin långsiktiga överlevnadsförmåga behöver generera överskott för att ha resurser att möta framtida utmaningar och omställningar. Dagligvaruverksamhet är till sin natur kapitalsnål. Det beror på att varorna i allmänhet säljs innan fakturan från leverantören ska betalas. Det krävs alltså inga dyra lån från bankerna – eller eget kapital – för att finansiera verksamheten, det gör i stället kunderna. Därför räcker normalt en marginal på 2 procent för att ge god avkastning på det förhållandevis blygsamma egna kapitalet.

Coop Sverige har varit en veritabel förlustmaskin under de senaste tjugo åren. Resultatutvecklingen påminner om en val som kommer upp emellanåt för att snappa luft, men som större delen av tiden befinner sig under ytan. Fleråriga djupdykningar med enorma förluster har avbrutits av enstaka år med blygsamma plusresultat. Och läser man verksamhetsberättelserna för de fåtaliga vinståren har de det gemensamt att de hävdar att utvecklingen har vänt och att verksamheten står »väl rustad« att möta framtiden.