Fonder som förskräcker

När politiker vill se ut som att de gör något för »jobben« – då gör de ofta samma sak: startar en riskkapitalfond. Ett av få förslag i socialdemokraternas skuggbudget i förra veckan var just en sådan fond »med ett särskilt fokus på investeringar i innovativa små och medelstora industri- och tjänsteföretag«.

Och det låter väl bra. Problemet är bara att det inte är första gången. I Sverige har staten genom åren skapat ett oräkneligt antal riskkapitalfonder.

I fjol presenterade konsultfirman McKinsey, på uppdrag av regeringen, en genomgång av aktörerna i dag: Innovationsbron, Almi, Industrifonden, Inlandsinnovation, Norrlandsfonden och Fouriertransform. De sex hade 2010 ett kapital på 17,2 miljarder kronor. Då tog man inte ens med Sjätte AP-fonden, som också agerar på samma område och sitter på strax under 20 miljarder kronor.

Att följa rubrikerna i affärstidningarna om staten som riskkapitalist är som att följa en grupp berusade tonåringar ta sig genom en svensk småstad en mörk fre- dagskväll. Missödena avlöser varandra.

Sjätte AP-fonden har noterat det ena fiaskot efter det andra, inte minst till följd av fondens benägenhet att investera i företag med anknytning till hemstaden Göteborg. Industrifonden plöjde för sin del ned flera miljoner på en märklig investering i huvudstadens Jazzfestival. Fouriertransform – som var del av reger- ingens stödpaket till fordonsindustrin

2008 – har hamnat i spalterna för sin in- vestering i det konkursade Novacast. Det färska Inlandsinnovation, som ska göra investeringar i Norrlands inland, har fått kritik för ... ja, att alls ägna sig åt just det.

Även på en mer övergripande nivå har staten ett nattsvart facit som riskkapitalist. Detta enligt myndigheten Tillväxtanalys, som i en rapport 2010 utvärderade insatserna under tre decennier från 1970 och beskrev dem som »en lång period av försök och misslyckande«.

Orsaken till haverierna är inte sällan att fonderna kommer till mer som ett resultat av politisk populism eller glesbygdspolitik, än som svar på ett exakt behov. Ansvaret är inte begränsat till spenderglada vänsterpolitiker. I en kritisk rapport häromveckan påtalade Svenskt Näringsliv det ironiska i »att det är centern, det parti som kanske tydligast av alla profilerar sig som mark- nadsinriktat och företagarvänligt, som /.../genomför statliga satsningar av typen Inlandsinnovation och Fouriertransform«.

För övrigt samma centerparti som låg bakom Sjätte AP-fonden. Vars partiledare än i dag åker land och rike runt och pratar statligt riskkapital.

Internationell forskning visar också att staten sällan är en bra riskkapitalist. Por- talverket är Princeton-professorn Josh Lerners »Boulevard of Broken Dreams: Why Public Efforts to Boost Entrepreneurship and Venture Capital Have Fai- led«. Enligt Lerner finns det områden där så kallade marknadsmisslyckanden gör att det offentliga kan spela en roll. Men att bristerna i genomförande och form gör att investeringarna inte gör någon nytta, och rent av kan tränga ut privat kapital.

Formen och genomförandet är också det stora problemet i Sverige. I en artikel i Ekonomisk Debatt i fjol analyserar nationalekonomen Roger Svensson de befintliga svenska statliga insatserna på riskkapitalområdet. Hans slutsats är entydig: av kapital finns mer än nog, men det investeras i helt fel fas.

»Endast en åttondel av det statliga stödet går till tidiga faser där det gör mest nytta, sammanfattar han.

I sin budget vill socialdemokraterna också effektivisera statens riskkapitalfonder. Regeringen har redan sagt att de vill göra någonting liknande och utreder saken. Om detta också innebär slutet för politikernas förälskelse i riskkapitalfonder är naturligtvis en helt annan fråga.